Vi måste sluta prata om cykelsäkerhet

Publicerad den

Vi måste sluta prata om cykelsäkerhet. Och med ”vi” menar vi oss själva. Vi har skrivit massor om cykelsäkerhet och det finns skäl till det.
När vi började pendlingscykla upplevde vi cykelmiljön som direkt farlig. Cykelbanorna sköttes inte, de sopades inte på våren och de plogades inte på vintern, de var ologiskt utformade, med usla marginaler – till parkerade bilars dörrar, till andra trafikanter och till andra cyklister.

hur-bred-är-en-cykelbana2
Fokus på säkerhet. Här dörrzoner.

Vi ville att det skulle bli säkert att cykla, så vi började skriva om det. Och det har vi gjort i massor.

Risk att folk slutar cykla

Missförstå oss rätt, vi tycker fortfarande det är viktigt med säkerhet. Men det finns problem med att fokusera för mycket på säkerhet. Ett av dem är att man riskerar att utmåla cykling som farligare än vad det är. Genom att bara prata om fulparkerade bilar som man får köra slalom runt, om stolpar mitt i vägen, om glassplitter och rullgrus så kan man ju till slut fråga sig varför cyklar ni då, om det är så farligt?
Risken är att man på så sätt avskräcker hugade nybörjarcyklister.
Ett annat problem är att man riskerar att diskutera fel saker. Inte sällan ser vi, framförallt från motororganisationshåll, argumentet att cyklister inte ska hålla till på de stora, raka, huvudvägarna i städer. Det är farligt säger de. Där kör tät trafik i hög fart. Det är bättre, säkrare, att cyklisterna cyklar på de betydligt lugnare bakgatorna. Så om vi nu vill ha det så säkert som möjligt, är det då inte bäst att vi kör runt på smågatorna?
Det i sin tur leder till ett tredje problem: att man sätter ribban väldigt lågt. Vad är ”säkerhet”? När uppnår man ”säkerhet”?
Tja, Ringvägens cykelstråk är förmodligen rätt säkert. Det går inte ute på huvudvägen, utan på en parallellgata med betydligt lugnare tempo. Men är det en bra cykelväg?
Vi tycker ju det inte och det var just när vi publicerade ett inlägg om just det, Varför cyklar cyklisterna på vägen istället för cykelbanan?, som tanken började att det kanske finns ett annat fokus som är vettigare än just säkerhet.

Framkomlig cykelväg? Röd=cykelväg Grön=bilväg Karta: Open Street maps

Det vi ska prata om istället är framkomlighet.

Cyklister tar sig fram överallt

Det är inte alltid självklart att prata just framkomlighet med cyklister. Cykeln är ett otroligt flexibelt fordon som få andra kan ta sig fram nästan var som helst. Det går att cykla på backiga skogsvägar, genom smala gränder, på nästan vilket underlag som helst. Är man tillräckligt motiverad kan man cykla nerför slalombackar.
Så som cyklister nöjer vi oss ofta. Det går ju att komma fram. Även om det kräver att man stundtals kliver av och leder, eller att man får stanna till för att leta rätt på eventuell fortsättning på vägen som precis tagit slut. Vi är så vana vid att bra framkomlighet inte är något vi ska förvänta oss att vi har svårt att föreställa oss något annat.
Många av oss Stockholmscyklister upplevde för första gången riktigt god framkomlighet under Barack Obamas besök förra året. Då skulle vi cykla på bilvägen:

Munkbroleden på cykel
Framkomligt

För bilvägen är nästan alltid framkomlig. Vägarna håller jämn bredd och varierar inte hela tiden. Ingen ställer stolpar mitt i filen. Eller låter pendlingsvägar gå på trottoarer. Som bilist kan man till och med få för bra framkomlighet.

Prioriterar framkomlighet

I somras var jag på väg i bil till Dalarö, någon mil söder om Stockholm. Jag körde på Nynäsvägen, väg 73, en bred, mötesseparerad, väl tilltagen sträcka med motorvägsstandard i princip hela vägen. Den börjar vid Globen och till en början leds man i en kanal genom tät bebyggelse i Enskede. Därefter lämnar husen plats för mer och mer skog.

Visa större karta
Men hastighetsbegränsningen är 70 km/h. Länge. Inte förrän vid avfarten till Ågesta, ”Trafikplats Larsboda”, blir det 90 för att sedan vid Skogås bli 110. Men som bilist upplever man ingen egentlig skillnad i vägstandard.
Jag lovar att ingen, inte en enda, förutom jag, körde 70 när Enskede väl passerats. Och efter ett tag kändes det helt absurt att faktiskt köra i 70 på den breda motorvägen. Särskilt när det sedan plötsligt blir 90 utan att vägen förändrats det minsta.
Vill man kan man säga att bilisterna här har så extremt god framkomlighet att det får dem att bryta mot lagen.
Som bilist är man van vid att vägen är hyggligt rak, tom på hinder och väl underhållen. Ingen bilist funderar innan en resa i stan om det kommer finnas bilväg hela vägen till målet. När demonstrationer och evenemang stänger av delar av staden så får man tydlig information om det.
Midnatssloppet
Ingen bilist skulle acceptera att ibland tvingas köra i vänstertrafik, eller att vägen plötsligt blir ett chickenrace där två olika riktningar möts, som här på Erik Johanssons bild från Sannaplan i Majorna i Göteborg:

chickenrace
Vem blinkar först? Foto: Erik Johansson

Eller att olika cirkulationsplatser går åt olika håll, ibland i vänstervarv som här på Karlaplan i Stockholm:

Dubbla budskap
Vänstertrafik

eller i högervarv som i Hammarby Sjöstad:
sjostadrondell
Ett annat exempel är trafikljus. Cyklister får ofta, inte sällan berättigad, kritik för att strunta i rött ljus. Vi tycker såklart att alla fordonsförare ska respektera trafikljusen.
Men mängder av trafikljus i Stockholm kräver att man som cyklist trycker på en knapp för att få grönt. Det är meckigt. Ibland sitter knappen inte ens på samma sida, utan man måste korsa mötande trafik för att nå den, som det till exempel sett ut tidigare vid Gullmarsplan:

Korsagatan
Numera dock ombyggd för automatiskt avkänning.

När man tar upp det med icke-cyklister får man inte sällan höra att ”hur jobbigt kan det vara” och ”kan man bli så lat att man inte orkar trycka på en knapp?”.
Men när man föreslår att knappar ska införas även på bilvägen så brukar just lathetsargumentet försvinna snabbt. Hur jobbigt kan det vara att spänna av sig säkerhetsbältet och kliva ur och trycka liksom? Vad kan hela operationen ta, 15-20 sekunder? Hur lat kan man bli.
Om man nöjer sig med trafiksäkra vägar så är trafikljusknappar ingen stor sak. Det är ju bara att ställa cykeln och trycka på knappen. Men ur ett framkomlighetsperspektiv är de fullständigt värdelösa. Vilket är ett av skälen till att många cyklister struntar i dem.
Precis som att det är framkomlighet som får bilister att strunta i förbudet på den här kända smitvägen:
Rutger-fuchs-4
De vet såklart att de inte får köra där. Men det går ju så mycket snabbare om man kör där istället för att köra runt. Och faktum är att kommunen funderar på att bredda vägen och ta bort förbudet. Framkomlighet är viktigt. Om man kör bil.
Fortsättning följer i del två. Kommer i morgon!

77 svar på ”Vi måste sluta prata om cykelsäkerhet”

  1. Ska också göra en sådan där fin karta, cyklade nämligen längs Mikrofonvägen vid Telefonplan igen. Stället där trafikkontoret trots protester valde att öka framkomligheten för bilar som ska upp på motorvägen och stuva ner alla andra i trånga passager.
    Här är kartan och en bild av den under.. Jag tog bilvägen (röd färg) när det var natt inga hinder alls. Cykelbanan (blå färg, vita bubblor beskriver hinder), kändes ok att cykla 12km/h i medel på.. Kartan är ritade från minnet, positivt är att på 10 år har antalet cykelparkeringsplatser där vid tunnelbanan fördubblats, om inte mer.

  4. Typiskt exempel på hur verklighetsfrämmande stockholmsfolk är. I vilken annan stad skulle ens nån orka prata cykelproblem? Nu är det inte ens så att stockholmare är mer miljömedvetna. Det är för mycket folk helt enkelt. Sveriges mest miljöförstörande stad? Förmodligen. Sen jag började mitt jobb där jag dagligen har möte med huvudkontoret har jag verkligen börjat inse vilket opersonligt egoistiskt pack det bor i denna stad. Min fördom säger även att väldigt många skulle få svårt med de enklaste tekniska uppgifter eller för den sakens skull montera ihop en möbel.

    3. Själv tycker jag att folk i glesbygden har större förståelse för att man regelbundet kan ta cykeln 8 km för att köpa mjölk (inte riktigt food deserts iofs). Samtidigt som de tycker jag är helt galen som klarar mig utan bil på landet.
      Det är en sådan där intressant skillnad på det praktiska beteendet på folk och hur kulturen säger att man ska uppföra sig. Jag undrar vad som händer med alla cyklar i glesbygden när bilverket slänger upp en 2+1 väg, gissar att ma bara glömmer bort att man en gång kunde cykla 8 km.
      Schysst att du fick en uppröstning av Bahar, det är en bedrift.

  5. Det där är inga problem, jag cyklar ofta i stockholm och kör bil med. Det vore livsfarligt och skulle innebära trafikkaos om en förare var tvungen att köra ut framför mötande trafik, eller gå ut ur bilen vid varje rödljus.
    Ser dock inga som helst problem med att cykla ut tillfälligt i fel ”fil” på cykelbanan för att trycka på en knapp. Aldrig varit speciellt läskigt tycker jag, det tar inte heller lång tid.
    Sluta jämför bilkörning med cykling. Har hänt att jag gått i ”fel” fil mellan tunnelbanorna i t-centralen också, lite bökigt att ta sig fram men ingen katastrof precis.
    Min lösning är att antingen ta bort cykelbanorna helt, eller endast låta människor med körkort cykla i Stockholm. Cykelbanorna är bra men missbrukas så förbannat av cyklister. När man som fotgängare ska gå över vägen på skeppsbron passerar man först ett övergångsställe över cykelbanan, sedan över bilvägen. Stannar cyklisterna? Aldrig! Bilisterna stannar dock, för de vet vad strecken betyder. Gör man misstaget att inte gå över vägen utan fortsätta gå längs cykelbanan märker man att trottoaren blir smalare och cyklisterna svischar förbi ca 20cm ifrån ens kropp om det är trångt på trottoaren. Är det någon cyklist som tänker på att sakta ner? Aldrig!
    Återigen, jag är nöjd med framkomligheten för cyklister i storstaden. Problemet är att cyklister i allmänhet beter sig som svin på vägarna.

    1. På Skeppsbron är det ju rödljus för bilisterna vid övergångsställen så de är beredda på att någon ska gå över. Och att trottoaren blir jättesmal är ett problem där, men är det cyklisternas fel?
      I exemplet Skeppsbron vore det skitdumt att prioritera bort cyklisterna eftersom de är det största fordonsslaget där. Istället skulle man kunna säkra för gångtrafiken genom att låta alla gå nedanför tullhusen men märka upp två tydliga fgåbgfiler i olika riktning.

    2. Det är ju inte så att knappeländet sitter på fel sida av cykelbanan, den sitter ofta(st) till vänster om gångbanan till vänster om cykelbanan. Och på ett ställe jag passerar dagligen (tur nog från andra hållet), inte bara det utan man står inför valet att ha cykeln tvärs över gång- och cykelbanan som kommer fr vänster (mellan staket & stolpe) eller i rät vinkel mot avsedd körriktning. Inga problem, helt oproblematiskt?
      Jag cyklade till och från gymnasiet inne i stan kring 1980, när det inte var speciellt gott om cykelbanor: det hände att jag undrade hur jag skulle komma hem med livet i behåll … Undrar om ett dylikt sakernas tillstånd uppmuntrar till ökad cykling.
      Jo, bilister vet vad strecken betyder, en del brukar gasa på lite extra så man som fotgängare inte ska få för sig att försöka gå över övergångstället.

    3. När det gäller rödljus kan man ju lösa det genom att sätta upp knapparna på rätt sida åt bilisterna. Det skulle såklart fungera lika bra som i cykelbanorna. Lite bättre förmodligen, eftersom bilisten inte behöver fälla ut något stöd för att lämna fordonet.
      Vi stannar vid övergångsställen och tycker att alla ska göra det. Men det är inte skäl till att göra framkomligheten sämre för cyklister, precis som det faktum att hälften av alla bilister kör för fort på 40-vägar inte är skäl till att börja bygga sämre vägar.
      http://www.aftonbladet.se/bil/article16366379.ab
      Och när det gäller Skeppsbron har du ju å andra sidan precis hela kajen till ditt förfogande?

    4. Det finns ingen anledning att ha knappar när det finns teknik som känner av cyklisterna automatiskt.
      När jag cyklar i Stockholm brukar jag undvika cykelbanorna. Framkomligheten blir påfallande mycket bättre. Jag tycker det är så lustigt att någon skulle tro att jag cyklar på såna hinderbanor, när det finns riktiga gator att cykla på, alldeles bredvid. Bilisterna brukar vara snälla mot mig.

      1. Nej, inte alls. Det här verkar vara någon som inte gillar cykling. Jag älskar cykling och kör inte bil i Stockholm mer än högst en gång om året. Inte går jag heller mer än nödvändigt.
        Det enda gemensamma är att även jag är i princip nöjd med framkomligheten för cykel i Stockholm.
        Det finns förvisso platser som är farliga och behöver förbättras – men ett alltför strikt fokus på att cykel ska likställas med bil gör att vi förlorar vår frihet – det som är hela vitsen med cykling. Då blir cykel ett ointressant alternativ som tar lika lång tid som bilen.
        Att ta bort cykelbanorna kan vara värt att pröva på vissa sträckor, nu när cyklisterna nått den kritiska massan, men inte som en generell åtgärd.

        1. Och att stanna för att trycka på en knapp, när bilarna åt samma håll har grönt, är fullständigt uteslutet för min del.
          Finns heller ingen anledning att stanna för rött bara för att det är rött. Trafiksignaler är till för att avgöra vem som ska få köra i korsningen. Finns det ingen korsande trafik, eller om man kan kommunicera och komma överens med trafikanterna som korsar, finns ingen anledning att storebror fyrkantigt ska bestämma hur vi medborgare själva vill lösa situationen.

        2. ”[F]rihet – det som är hela vitsen med cykling” Eh, nej. Och det du kallar frihet begränsar mitt cyklande, så … (liksom min frihet som fotgängare)

          1. Det begränsar dig inte ett dugg – vare sig som cyklist eller fotgängare. Vad får du så konstiga idéer ifrån?

          2. Cyklister som tar sig friheter, som anser att deras framkomlighet trumfar andras, och som agerar anarkistiskt (t.ex. skiter i de regler de anser sig stå över), dvs cyklister som Herr A A, gör att jag undviker att cykla och gå på vissa platser. Dvs de begränsar min frihet att ta mig fram. Inget konstigt alls. Men förutsätter förstås ett visst mått av inlevelseförmåga och empati.

          3. Dessutom är en del av de trafiklösningar som förespråkas i frihetens namn sådana att jag föredrar att ta en omväg på en kilometer eller två för att undvika dessa (eller tar bussen istället).

          4. ???
            Jag är tacksam om du låter bli att läsa in dina egna fördomar i det jag skriver. Diskussionen blir så förvrängd då.
            Jag pratar om att ignorera fyrkantiga trafikregler när det inte finns någon konflikt mellan trafikanter. Ex: på min väg till jobbet har jag 2 trafikljus som endast slår om till grönt om det kommer en bil. En gång stod jag där 40 min bara för att kolla, innan jag gav upp. Det var rött hela tiden… Vems frihet inkräktar jag på om jag kör mot rött när det inte finns någon korsande trafik?
            Jag pratar om samspel när trafikreglerna är för fyrkantiga för att lösa en konflikt smidigt. Ex: jag tar ögonkontakt med den ende fotgängaren som går över korsningen och passerar bakom honom – mot rött, men utan att ändra hans planer. Vems frihet inkräktar jag på?

          5. Jag råkar alltför ofta ut för de som cyklar efter ditt motto, frihet framför allt (frihet hela vitsen med cykling, eh, och du har förespråkat ökad anarki: mer anarki bland cyklister och jag väljer andra sätt att ta mig fr A till B). Om man maximerar friheten för X, så brukar det innebära att friheten för Y och Z beskärs. Viljan att tänja på regler & ignorera de som är i vägen är i praktiken inte sällan omvänt proportionell mot besittningen av sunt förnuft & trafikvett.
            Om du gjorde som beskrev och jag var fotgängaren skulle du sett ett långfinger i backspegeln: dylikt ofog uppskattas inte. Liksom de som vinkar glatt när de kör förbi övergångsställen utan en tanke på att stanna …

          6. För övrigt verkar många bilister betrakta ögonkontakt som ett ok för att INTE behöva stanna vid t.ex. ett övergångsställe.

          7. Återigen – jag ber dig sluta läsa in dina egna fördomar i mina uttalanden.
            Ökad frihet för en betyder mycket sällan minskad frihet för någon annan – det är inte ett nollsummespel, utan tvärtom – om man i en specifik situation avtalar bort eller ignorerar fyrkantiga regler som skapats för att kunna täcka alla eventualiteter, så ökar friheten för en eller flera parter utan att beskäras för någon annan. win-win kallas det på affärssvenska
            Busar som hänsynslöst bara tänker på sig själva och sin egen framkomlighet kommer man i alla fall inte åt genom aldrig så hårda regler – så det enda du kan åstadkomma med rigida regler är minskad frihet för de skötsamma.

    6. Som cyklist med lådcykel blir jag tvungen att stanna innan lyset, kliva av, gå fram till skylten och trycka på knappen för att inte mitt framhjul ska komma ut i bilkörbanan. Känns jättebra ur framkomlighets synpunkt.

  6. Håller med helt! Framkomlighet är ofta den mest bortglömda delen av cykling. Även av oss själva. Men den blir tydlig när du gjort framkomlighetsåtgärder, och nog gör det skillnad!

  7. Mycket bra med fokus på framkomligheten! Det är just den jag upplever som det största problemet och irritationsmomentet i min cyklistvardag. Dessutom, om man förbättrar framkomligheten så får man säkerheten på köpet. Inte sällan är ett säkerhetsproblem orsakat av ett framkomlighetsproblem.

Kommentarer är stängda.