En av de frågor som jag ofta får när folk hör att jag pendlingscyklar eller att jag är med och driver den här bloggen är “hatar du verkligen bilar?”.
Det är lite märkligt, men i och med att jag väljer att cykla till jobbet, att jag argumenterar för att jag ska kunna göra det lika säkert som jag kan i en bil eller per tunnelbana, så verkar folk tro att jag är notorisk bilhatare.
Inget kunde vara mer fel!
Jag älskar bilar och jag tycker det är sjukt kul att köra bil. Vi har en japansk kombi, men den är tillräckligt kul att köra och varje biltur, om det så bara är till Willys för att storhandla, är en skön stund. Att sätta i telefonen i sitt ställ, välja en bra spellista på Spotify att spela högt i stereon och bara åka iväg – det är fantastiskt.
Det var aldrig något snack om att jag skulle ta körkort, trots att jag är uppvuxen i en förort till Stockholm och verkligen inte behövde någon bil, så var det självklart för mig. Det var 1990 och jag har haft bil de flesta åren sedan dess.
Det är alltså inte själva bilkörandet som gör att jag väljer cykeln, utan att bilen från min lilla förort in till stan är ett fullkomligt uruselt pendlingsalternativ. Att köra bil är skitkul, men att sitta i bilkö är mördande trist. Att susa omkring i bilen på en kurvig 70-väg med öppna kurvor och bra sikt en skön sommardag är fantastiskt, att leta parkeringsplats i 40 minuter kring Högbergsgatan är vedervärdigt.
Apropå jobbiga saker med bil så blir jag – liksom när jag cyklar – sjukt irriterad på folk som kör bil utan fantasi och framförhållning, eller som kör uppenbart egoistiskt; de som inte ger tecken, de som kör mot rött, de som inte bryr sig om andra. Folk som bara åker bil och inte koncentrerar sig, de är riktigt farliga i trafiken.
Att jag cykelpendlar har alltså inte ett smack med bilhat att göra. Snarare att jag vill behålla den lustfyllda inställningen till bilkörning. Eftersom jag cykelpendlar så kör jag bil rätt sällan. Då känns det fortfarande roligt att köra. Dessutom gillar jag verkligen miljön, plus att jag får välbehövlig motion när jag cyklar. Så valet mellan bil och cykel till jobbet har aldrig varit svårt.
Bilen och cykeln har olika användningsområden, det handlar om rätt fordon på rätt plats. Att storhandla med cykel eller åka till svärföräldrarna i Kungälv på tandemhoj är inte riktigt realistiskt, åtminstone inte i min värld.
Så kalla mig inte bilhatare. Jag bara älskar bilar och cyklar på lite olika sätt.
Jag har alltid pendlat med tåg. Det har varit min grej från att jag var nio. Att åka kollektivt när det finns välbyggd kollektivtrafik är bland det lyxigaste som finns.
Så för att år sedan flyttade jag till landsbygden i länet med Sveriges sämsta kollektivtrafik. Skaffade en fin Saab för allt åkande som krävs. Men fy tusan vad trist det är att bilpendla! Jag har inte ens några köer eller någon större mängd mottrafikanter till jobbet. Men det tog fyra månader tills bilen var något riktigt trist att kliva in i. En plåtlåda som är livsfarlig (speciellt på vår smala väg) och fylls med alla mina pengar. Så nu cyklar jag så många gånger i veckan jag kan. Det är ändå bara 16 km och för cykel sett bra väglag 🙂
Jag älskar att hata bilar och bilister!
Personligen tycker jag faktiskt att det i allmänhet är rätt träligt att köra bil, men jag gör det ändå, när det är tillräckligt mycket mer praktiskt för att vara värt det.
Jag gillar skarpt att köra bil när allt är packat, alla barnen fastspända och vi rullar ut på en inte köfull motorväg till landet. Som en minisemester.