”Stockholms trafik är för läskig”

| 25 kommentarer

I Stockholm finns det sedan något år en mediamyt om att det pågår något slags ”cyklistkrig”. Det gör det läskigt att cykla i stan och läskigast är inte sällan andra cyklister. I kommentarsfält, insändare och på både krönike- och ledarplats dyker åsikten upp att Stockholms cykeltrafik är ett krig, inte sällan med en medelålders man i lycra, en ”memil” som huvudskurken. Ibland är det så otäckt att skribenten helt avstår från att cykla i stan. Eftersom folk är så arga i trafiken och kör så farligt och fort.

Jag känner aldrig igen mig i det där. Jag cyklar i Stockholm, snittar enligt min hastighetsmätande mobil 14 km/h, rödljusstopp ej inräknade, cyklar i vanliga kläder och upplever sällan att folk är särskilt arga. Jag har blivit skälld på av en bilist en gång, för att jag ställde mig i cykelboxen och därmed ”trängde mig”. I övrigt tycker jag det går rätt civiliserat till, särskilt med tanke på att Stockholm är Sveriges trafiktätaste stad, ständigt växande och med en cykelinfrastruktur som är rätt usel och definitivt inte hängt med de senaste årens explosionsartade ökning av nya cyklister.

Men när folk börjar cykla i stan så upplevs det ändå som läskigt.

Man kan tro att nyblivna cyklister är ensamma om att vara rädda för att köra i Stockholm. De är de inte. Bilister är det också. Det är så vanligt att det fått ett namn, ”körfobi” eller ”rattskräck”.

Till exempel i den här artikeln i tidningen Mitt i Stockholm, med rubriken ”Linda kan köra – men vågar inte”. Hon säger:

– Tanken på att ge mig ut på Essingeleden är som att bestiga Everest.

Aftonbladet tar också upp problemet. Där berättar Paula att:

– Jag kände obehag inför motorvägar och höga hastigheter, säger Paula Eriksson, 46, som botat sin rattskräck.

Mitt  i Stockholm fortsätter:

Det finns ingen statistik, men körskolor och terapeuter som Lokaltidningen Mitt i pratat med vittnar alla om att problemet är utbrett. De uppskattar att det rör sig om tusentals stockholmare

Tusentals Stockholmare som alltså inte vågar köra bil i stan.

Tidningen Mitt i Stockholm pratade med en körskollärare från Odenplans körskola:

Han tror att körskräcken är särskilt utbredd i Stockholm, där det är mycket trafik och där kollektivtrafiken är välutbyggd. De flesta är rädda för att köra i innerstan, och många upplever att trafiken blivit hetsigare de senaste åren.

Men där rädda potentiella cyklister i huvudsak tycks tycka att problemet är andra trafikanter, tar bilisterna själva på sig skulden. Linda säger:

– Min dotter tror inte att mammor kan köra bil. Det känns jättesunkigt att framstå som ett kvinnligt våp inför henne, säger hon.

Tonny körde lastbil när han plötsligt en dag blev övertygad om att han skulle dö och fick tvärstanna:

Först skämdes han. Hur kunde han vara rädd för att köra bil?

Han som alltid varit stor och stark och klarat allting?

Så, kanske är det inte så stor skillnad mellan att köra bil och köra cykel i Stockholm. Hetsig och intensiv trafik drabbar oss alla i en stad som växer. Men till skillnad från när vi cyklar, så finns hjälp att få för den rädde bilisten:

– Körfobi är lätt att behandla med kognitiv beteendeterapi (KBT). Den räcker ofta med ett fåtal behandlingstillfällen, säger Jennifer Söderdahl, psykolog inom landstinget.

Och det går att få remiss för det hos sin husläkare. Jag vet inte om det också gäller styrskräck?

Och vi andra, vi som cyklar varje dag, vad kan vi göra?  Håll avstånden, anpassa hastigheten, var förlåtande mot andra, ta det lugnt. Le och vinka.

Så kanske fler vågar ta steget upp i sadeln. Det är ju så kul.

christian@gillinger.se'

Författare: Christian

Christian har cyklat till och från jobbet sedan 2004. Tidigare på en allt risigare Skeppshult Populär, numera med barnen på en Nihola Family

  • Pingback: Virke om bilfri by | Olav Torvunds blogg()

  • Jon Jogensjö

    De flesta kör bra i Stockholm. Jag upplever också att bilden i media ofta blir överdriven och snedvriden, Men jag tycker samtidigt att det kan vara olyckligt att förminska problemet att en betydande mängd trafikanter på cykel väljer för små säkerhetsmarginaler på cykelbanan. Det kan också vara olyckligt att förminska de egna upplevelser som enskilda cyklande trafikanter skriver om i olika kommentarsfält eller när de svarar på journalisters frågor. Jag upplever det också olyckligt att lägga ansvaret på trafikanterna, att de som är rädda kan gå kognitiv beteendeterapi, som om det bara handlade om en körskräck. Jag är dock osäker på om jag har förstått texten rätt, vilka delar som är underförstådd ironi och vilka delar som är mer ”på riktigt”. Det gäller också att delvis hålla isär begreppen framkomlighet och trafikantens val av säkerhetsmarginaler, även om begreppen delvis är beroende av varandra. I centrala Stockholm möts jag ofta av ett betydande antal cyklande på cykelbanor, som kör om trots att det är möte, och ingen plats finns för omkörning, på de hårdast trafikerade dubbelriktade cykelstråken. Med bussar som kör i 50km/t i motsatt körriktning bara 50 cm från de cyklande behövs inte så mycket för att en incident ska orsaka invalidisering. Jag ser också ett betydande antal cyklande som kör om på fel sida om mig, samt ett betydande antal som inte stannar för gående vid övergångsställe osv. Jag upplever i allmänhet ingen större skillnad mellan olika fordonstyper, jag tycker trafikantebeteendet är ungefär likartat, de flesta kör bra, men många kör med för små säkerhetsmarginaler. Cykelinfra och underhåll av cykelinfra i Stockholm är delvis ett skämt, den är till stor del urusel. Men fram tills att cykelinfra är byggd med tillräcklig framkomlighet, förlåtande säkerhet, och med tillräckligt underhållet, måste alla trafikanter anpassa sin körning och välja ett förlåtande beteende, så det finns tillräckliga marginaler helt enkelt. Detta kommer som bonus att locka fler att cykla. Med fler som cyklar ökas trycket att bygga bättre cykelinfra. Uppmätt medelhastighet för cyklande kan inte helt användas som måttstock på om trafikanter väljer tillräckliga säkerhetsmarginaler. De som tex väljer farliga omkörningar måste ändå stanna vid nästa rödljus, och får delvis samma medelhastighet genom staden som den som kör med tillräckliga säkerhetsmarginaler. Jag tycker absolut inte man ska nöja sig med att konstatera att Stockholm växer så det knakar, infrastrukturen är urusel, och därför blir trafiken intensiv och hetsig i alla trafikslag. Jag tycker att cyklande ska fortsätta ligga på hårt för att få cykelinfra med tillräcklig framkomlighet och förlåtande säkerhet. Och samtidigt ligga på hårt för att anpassa körningen till förlåtande förarbeteende. När det gäller att påverka trafikantbeteende finns fördelar att rikta sig till alla trafikanter i alla trafikslag samtidigt. Eftersom samma enskilda trafikant kan vara förare av olika typer av fordon kan ett bra beteende spridas till alla trafikslag. Ett trafikslagsöverskridande påverkansarbete borde rimligen också minska motsättningar mellan olika trafikslag.

    • Jag läser min text lite annorlunda än när jag skrev den inser jag nu. Min huvudpoäng från början var att jag tyckte det var märkligt att rädda cyklister skyller på andra cyklister, medan rädda bilister får höra att det är deras eget fel.

      Det känns någonstans som att biltrafiken är som den är, klarar du inte det är du för mesig/okunnig/svag. Väldigt lite om att biltrafiken kanske borde bli bättre. Det finns tom psykologbehandling att få för att felet uppenbart ligger i huvudet, inte på vägarna.

      Men cykeltrafiken, där är det cyklisternas eget fel att det är farligt.

      Ungefär så.

  • Ingrid

    Intressant. När jag på 80-talet flyttade till Stockholm, 08, så vägrade mina föräldrar frakta dit min cykel, och sa att jag inte skulle cykla där, och hade bl a en otäck historia om hur en släkting blivit trängd av en SL-buss inne i Stockholm. Då hade jag alltså tagit mig fram på cykel först i Huddinge och sedan i Linköping utan problem, men redan då var ”Stockholm” farligt för cyklister.

    • Erik Johansson

      Det var faktiskt värre på 80-talet, bilismen hade sin höjdpunkt i Stockholm då. Att cykla i innerstan var inte jätte kul, tror att det först var runt 90-talet det började bli ok. Jag kommer i håg att jag fick leda min cykel från Fridhemsplan till Sveavägen för att jag inte vågade mig ut i trafiken.

  • knight22

    Jag håller med om att trafiken i Stockholm är ganska läskig, om man jämför med Köpenhamn som är i samma storlek känns ju trafiken där långt säkrare och lugnare, kan det bero på att en mycket större del av trafiken utgörs av cyklar?

  • Peter Holmberg

    som en kompis som jag såg kommenterade på något liknande på fb. Det kanske är den hetsige cyklisten som skrämmer dig, men det är lastbilen som ska svänga höger som dödar dig.

  • Richard

    Blinkersskräck är kanske det svåraste att bota. Mycket smittsamt dessutom, särskilt på motorväg vid tät trafik. Värst drabbade är SUV-ägare.

  • eriksandblom

    Ett annat sätt att bota rädsla är att öva. En nederländsk studie fann att de som cyklar mycket är inblandade i färre olyckor. De har bättre kontroll på cykeln och vet vad de kan förvänta sig.

    Sådana cyklister kanske inte heller retar upp sig så mycket på andra trafikanter?

    Does more cycling also reduce the risk of single-bicycle crashes?
    One explanation for this finding is that cyclists in municipalities with
    a higher amount of cycling are more experienced and
    have fewer single-bicycle crashes. This
    is due to the fact that, over time, they have better control, know what
    to expect
    and have greater physical fitness. This
    explanation is supported by the finding that the likelihood of
    sustaining injuries
    due to single-bicycle crashes was lower
    among more experienced cyclists.

    • Yes, och förutom KBT för bilister så skrev Aftonbladet att körskolorna tar emot många bilister som går på repetitionskurs just för att minska rattskräck.

      Jag tror att skälet till att bilister verkar lägga skulden hos sig själva, snarare än på andra förare, är att de har körkort. Det ”borde kunna” så att säga.

      Cykla däremot är ingen konst. Alla kan det. Alltså är det fel på någon annan. Kanske vore det en idé för Cykelfrämjandet, till exempel, att ha kurser för cyklister som tycker trafiken är otäck?

      Jag kan tänka mig att det åtminstone skulle minska rädslan. Kunskap är makt.

      • JosephTR

        Felet med bilismen är att körkort betraktas som allmängods för alla vuxna i samhället, ungefär som att gå och handla på systemet. Verkligheten är att långt ifrån alla människor är fysiskt och mentalt redo/kapabla att framföra ett motorfordon i höga hastigheter under stressfulla former.

        Mellan tumme och pekfinger: 30-40% av de som idag innehar körkort borde inte ha tillåtelse att framföra motorfordon.

      • Ms_Xx

        Att cykla i Stockholm är ju faktiskt rätt bra KBT-terapi om man lider av rattskräck, jag tycker i alla fall att det är mycket, mycket lättare att hantera stressen i att köra bil i Stockholm efter att jag vant mig vid att cykla här. Det går liksom inte att jämföra. Att köra bil inne i stan blir plötsligt en rätt så lugn och trygg syssla, förhållandevis.

  • eriksandblom

    En stor applåd för en sån klok text!