De senaste inläggen vi publicerat här på Cyklistbloggen har samtliga handlat om enskilda cykelvägar, nuvarande eller framtida. Vi kan kalla det "recension av cykelväg".

"Recension av cykelväg" är förmodligen den tråkigaste genren av blogginlägg, inte minst för att det alltid kommer vara så att majoriteten av läsarna aldrig kommer cykla på just den väg vi skriver om. Vilket gör dem måttligt intressanta för andra än de närmast sörjande.

En och en är de inte så jätteintressanta. Det intressanta uppstår när man ser dem som en helhet - och det är därför vi trots allt skriver dem.

För de har något gemensamt.

De två inläggen om Värtavägen (ett och två), inlägget om framtidens Slussen, inlägget om "Kungens kanoner", precis som inläggen om Skansbron, eller som när vi kommenterade Magelungsvägen. Eller Kanalvägen. Eller Hjorthagen. Eller Valhallavägen. Och så vidare. De har alla en gemensam nämnare.

Magelungsvägen. Förr kunde man cyklar rakt längs röd väg. Nu måste man korsa vägen, två gånger till blå väg.

Inget av inläggen handlar om de cykelprojekt som kommunen lyfter fram, vägar som görs tydligt och fokuserat för att göra det bättre för cyklister.

I stället handlar det om vardag, om alla de förändringar som sker löpande i en stor kommun, där det inte dras i nämnder, skapas pressreleaser och klipps band. Det dagliga trafikarbetandet helt enkelt.

Skansbron. Här görs ingen utredning utan ansvarig trafikplanerare bestämmer själv.

Med cykelplaner är det lite som när företag tar fram jämställdhetspolicys. För att utvärdera hur det arbetet går ska man inte titta på de enskilda dedikerade projekten som kommer i efterdyningarna till policyn. De där alla i organisationen är inblandade och som har allas ögon på sig. De som ledningen gillar att visa upp.

I stället tittar man på hur det fungerar på arbetet i vardagen: Ändras några rutiner? Förändras företagskulturen? Jobbar man på ett annat sätt? Vad händer i vardagslunken, som ju för oss alla har en förmåga att snabbt återgå till hur det alltid varit? Händer något på riktigt?

Och det är det här vi vill visa med våra "recension av cykelväg"-poster. Lämnar man till exempel prestigeprojektet Norr Mälarstrand så räcker det att ge sig över vattnet till Söder Mälarstrand för att hitta hur vardagsarbetet går till:

Vardagsplacerad stolpe mitt i halva cykelbanan

I vardagen, menar vi, blir det - fortfarande - nästan aldrig bra för cyklister. Ofta blir det inte bara dåligt, utan också direkt farligt. Skyltning saknas, blir felaktig eller glöms bort. Korsningar blir obegripliga när cykelvägen utformas utifrån yta som blir över, och utifrån gammal prioritering. Stolpar hamnar fel. Eller så gör platsbristen att cyklister tvingas korsa biltrafik flera gånger bara för att komma rakt fram.

Vår slutsats är att Stockholms cykelpolicy, den som kommuniceras när prestigeprojekten görs och när visioner ska framföras, oftast stannar där, vid enskilda prestigeprojekt och visioner. När vardagslunken kommer så är cykelvägarna ungefär lika viktiga, eller snarare oviktiga, som de alltid varit.

Och det måste vi prata om.

För det spelar ingen roll om Strömbron har blivit jättebra, när vägarna i resten av stan är farligt utformade. Vi skrev för länge sedan att Stockholm har ett problem med vardagscyklister. Vår tes var att pendlingscyklister hackar i sig det mesta - de cyklar varje dag och lär sig de konstigheter de möter på vägen. Vardagscyklisterna däremot slutar om det känns otryggt eller farligt.

Och detsamma gäller barn och unga. Om barn ska vilja cykla till skola och fritidsaktiviteter, och om föräldrarna ska våga låta dem göra det, i stället för att skjutsa dem i bil, så räcker det inte att Strömbron ser fin ut och att Götgatan fått breddad cykelbana. Då måste varje förändring vara bra och rätt prioriterad.

Det kostar dessutom skattepengar i onödan. Som när Värtavägen byggs om, men det sedan visar sig att cyklisterna hellre kör på vanliga vägen, eftersom det känns framkomligare.

Det är, tycker vi, uppenbart att Stockholms ambitioner att öka cyklandet är som de där företagens nyantagna jämställdhetspolicies. De finns på pappret, många håller säkert med i princip om att de är bra, men det krävs mycket mer för att de ska genomsyra organisationen.

Och det, är det dags att prata mer om.