Vi har ju i en samling inlägg plöjt de hittills publicerade Nationella cykelboksluten. Och det är något som saknas i samtliga bokslut. Vi återvänder till det första igen, det från 2014:

I bokslutet kan du, utifrån statistik och undersökningar, följa utvecklingen inom en rad områden kopplade till cykling. Om utvecklingen ska drivas mot ett önskat mål måste vägen stakas ut. En god uppföljning är vår bästa ledsagare längs den vägen.

"Om utvecklingen ska drivas mot ett önskat mål måste vägen stakas ut." Ja, vilka är målen? Cykelbokslutet har redan från början pekat ut vilka faktorer som påverkar om folk cyklar eller inte, och också knutit "indikatorer" till det, alltså datapunkter som man kan använda för att se vartåt det barkar. De har vi redan varit inne på i de tidigare inläggen. Men vilka mål finns uppsatta? Vart är vi på väg?

Svaret är, inte så många. Och här ska sägas att det inte nödvändigtvis är Nationella cykelbokslutets fel. Men, att de saknas är ändå ett problem.

Vi gör det enkelt och tittar på indikator för indikator och för att vara aktuella utgår vi från 2019 års cykelbokslut. Av de fjorton indikatorer som används (där ett antal tappat nummer i 2019 års utgåva), hittar vi bara tre som hade mätbara mål satta: hjälmanvändning, andelen säkra gcm-passager och andelen kommuner med god kvalitet på drift- och underhåll av cykelvägar.

Det är ju lite märkligt att det övergripande syftet, det här med att få folk att cykla, inte har ett mål satt. Hur många ska cykla i Sverige? Hur mycket ska cyklingen öka?

Redan i första cykelbokslutet för fem år sedan identiferade Nationella cykelrådet, som ansvarar för bokslutet, att Sverige varit dåliga på att mäta cykling:

Det finns en lång tradition av att mäta och följa upp utvecklingen av kollektivtrafik och biltrafik, men när det gäller cykling är uppföljningen bristfällig. Inom flera områden behövs bättre underlag.

Vi föreslog i ett tidigare inlägg att en av indikatorerna för cyklingens utveckling i Sverige skulle kunna vara just mätningar: hur ofta mäts det systematiskt? Till det skulle man kunna knyta flera mål. Några exempel: Att alla kommuner deltar med uppdaterade siffror - det görs inte idag. Att mätningar för indikatorerna görs årligen - det görs inte idag. Man skulle till och med kunna ha ett meta-mål: Att det finns nationella mål för cyklandet överhuvudtaget. Att inga mål sätts, är ju en rätt tydlig indikator på att cyklingen inte tas på allvar, och inte utvecklas.

Varför finns inte tydliga mål för andelen säker cykelinfrastruktur? Mål för procentuell ökning per år av antalet säkra cykelvägskilometrar? Varför inte mål för ökat cyklande bland unga? Mål för ökning av möjlighet till multimodala resor, det vill säga att kunna ta med sig cykel på tåg och i kollektivtrafik och/eller kombinera dem med hyrcykelsystem? Varför inte mål för ökat antal säkra cykelparkeringar? Varför är inte polisen med i Nationella cykelrådet - så man kunde sätta ett mål att faktiskt börja jobba för en minskning av antalet cykelstölder? Det är kanske ett skitproblem för alla andra, men för den cyklist som blir av med sin cykel så är det ett riktigt problem, både finansiellt och praktiskt. Vi ser i undersökningar om cykelparkering att folk väljer att avstå att cykla, på grund av risken att bli av med cykeln. Det påverkar folks vilja att cykla.

Det finns massor av mål som går att sätta, men av någon anledning görs inte det av det Nationella cykelrådet. Bara tre mål finns, hjälm, gcm-passage (där en försämring i form av borttagande av passager paradoxalt nog kan leda till en redovisning av förbättring) och kvalitet på drift och underhåll (där bara hälften av Sveriges kommuner är med och rapporterar).

Det är synd, för precis som de själva konstaterat, utan mål och riktning vet man inte var man är på väg eller hur det går.

Toppbild: Carissa Rogers/Pexels