För två och ett halvt år sedan blev Anna Mogren Östlund svårt sjuk. Här berättar hon om hur pendlingscyklingen hjälpte henne återfå kraft och ork.

Ska vi prata om det fina med att cykelpendla?

10312111_10153011910275663_903638522_n

Ok, här är mitt bästa: Jag blev allvarligt sjuk hösten 2011. Större delen av 2012 bestod av cellgifter och operationer och fysiskt var jag nere på nån slags botten, helt klart.

När jag väl började jobba igen cyklade jag så klart fram och tillbaka som vanligt, att kunna använda en kropp som funkar är en sån jäkla ynnest!

Det gick inte fort i början men det gick. Avbrott pga fler operationer, men sedan februari i år har jag kunnat cykla non stop.

[![2012-02-01 09.15.43](/content/images/2014/01/2012-02-01-09.15.43.jpg)](/content/images/2014/01/2012-02-01-09.15.43.jpg)Februaripendling
Idag drog jag iväg på min första löprunda på evigheter, och jag kunde fan inte tro det var sant när jag orkade springa nästan precis hela rundan på 5 km. Det hade ALDRIG gått om jag inte cyklat så mycket och jag kan inte ens tänka mig att inte cykelpendla, det finns bara inte.
[![Nu fylls det på med cykelpendlare](/content/images/2012/09/2012-09-06-08.19.30.jpg)](/content/images/2012/09/2012-09-06-08.19.30.jpg)Massor av cykelpendlare
Så, trots tokiga trafiklösningar och annat som kunde vara bättre är jag så otroligt tacksam över att kunna cykla.

Det är väldans bra träning för både den som är ganska nedbruten och den som är på topp.

Det finns mycket som saknas för cyklingen i stan, men det fina med cykling slår ändå allt det som kunde vara bättre, eller hur?