Det klagas rätt mycket på cyklister, att de kör mot rött, tokigt eller bara är irriterande. Men bilister är inte så jävla duktiga dom heller:

Det här är [Rutger Fuchsgatan](http://maps.google.se/maps?q=rutger+fuchsgatan&hl=sv&ie=UTF8&ll=59.307395,18.079123&spn=0.002259,0.006968&sll=61.606396,21.225586&sspn=35.610487,114.169922&t=w&hnear=Rutger+Fuchsgatan,+Stockholm,+Stockholms+l%C3%A4n&z=18) på Södermalm i Stockholm. En liten blindtarm till stora, trafikerade Ringvägen. Helt utan cykelfält. Eftersom den är så yttepyttig så är grönljusintervallerna korta. I princip är det alltid rött.

Vägen är inte längre än att man ser från ena änden till andra och det tar mig ungefär 25 sekunder att cykla ända fram till den cykelbox som ligger framför rödljuset. Jag ser rödljuset på långt håll. Rimligtvis ser genomsnittsbilisten inte sämre, de har ju dessutom en vindruta så de slipper rinnande ögon.

Men, trots att de alltså ser att det är rött i slutet av den korta vägen, så väljer de ändå att gasa på och köra om och samtidigt preja ut mig mot de parkerade bilarna. Och därmed också bildörrarna – en full parkeringsrad är ju inget annat än en potentiell hinderloppsbana för en cyklist.

När en cyklist kör dåligt eller mot rött så riskerar han eller hon sitt eget liv. Eventuellt också att repa lacken på en bil. När en bilist däremot kör dåligt, eller olagligt, så riskerar föraren andras liv. Mitt liv.

De här situationerna som filmats ovan upplever jag flera gånger i veckan. Och det enda bilisterna vinner är att få tillbringa rödljusperioden stående bakom mig. Eller åtminstone lite längre tid med att vänta bakom mig.

Jag hoppas synen av min rygg är värd det.