Oftast tycker jag verkligen bara om att cykla till och från jobbet, oftast är det en skön upplevelse. Men i fredags på min väg hem från jobbet blev jag både skrämd, arg och ledsen. I fredags fick jag ta emot en rejäl skopa cyklisthat.

Det finns en knixig passage på Götgatan i Stockholm, den lilla backen efter Högbergsgatan ner mot Medborgarplatsen. Här ska bilar och cyklister samsas en kort sträcka fram till ett trafikljus. I rusning är det nästan alltid krypkörning som gäller för alla parter. En kvinna har parkerat sin bil utanför Stikki Nikki, på min högra sida.

![Götgatsgaos2](/content/images/2014/10/Götgatsgaos2.jpg)Knixig cykelväg. Bilisten på bilden dock oskyldig
Jag ser på lång väg när hon slänger upp dörren till förarsätet så cyklisterna framför mig stannar upp och glider åt sidan och förbi. Det går långsamt. Jag ser hur hon blänger på dem. Själv stannar jag min cykel och står med ena foten i gatan för att låta henne passera mig. Då går hon förbi mig nära, nära och så knuffar hon till mig. Inte av misstag utan hårt så jag tappar balansen och med nöd och näppe håller mig upprätt.

Sen stormar hon därifrån medan jag hojtar ”hallå vad håller du på med?”. Hon låtsas inte höra. Jag ska hämta barn på skolan och är redan sen, så jag rullar vidare. Orkar inte göra nån stor affär av det.

Först blev jag ju förbannad. Att bli utsatt för en medveten knuff av en främling när jag bara är på väg hem gav ingen skön känsla i magen.

Sen blev jag full i skratt eftersom jag insåg att hon fått mig precis dit hon ville: Uppretad och stött.

Men sen blev jag faktiskt ledsen. Det har varit ett par veckor av jäkligt tråkig cykling. Bilister har tutat och skrikit på mig flera dagar i rad när jag har följt den mindre lyckade omledningen vid Skeppsbron, och nu blev jag handgripligen knuffad av en främling som blev gravt irriterad av min blotta existens.
Jag kör defensivt så mycket jag kan. Jag ler och jag vinkar, jag tackar för vänligheten och jag släpper fram. Inga konstigheter egentligen.

Oftast är det verkligen jätteskönt att cykla till jobbet, men det är inte första gången jag får gliringar riktade till mig trots att jag inte gör något fel. Jag har blivit kallad för ”galen cyklist” när jag ledde cykeln över ett övergångsställe, och folk har muttrat ”cyklistjävel” efter mig när jag plingat på dem pga att de promenerat i cykelbanan. Har det verkligen blivit socialt accepterat att hata på cyklister oavsett hur de beter sig? Ofta kan jag skaka av mig sånt här men den här gången var jag visst inte så hårdhudad.

Jag kommer att fortsätta cykla i vinter. Jag kommer att fortsätta satsa på att visa hänsyn, tacka, släppa fram. Gör jag nåt fel får folk gärna uppmärksamma mig på det. Det vore också skönt att slippa bli häcklad utan anledning på min väg till och från jobbet.