På tal om snöröjningen så är det intressant, eller inte "intressant" kanske... mer deprimerande, att se de tankefigurer som plockas fram när en konfliktzon ska skapas. För det är ju det som sker, när motsättningar, riktiga eller påhittade, ska tas fram och användas.

Vi skrev ju häromdagen om att den blanka asfalten som på några ställen syns i Stockholm, provocerar något otroligt.

Men eftersom vi är människor och människor gillar att rama in verkligheten i tydliga grupper, så räcker det inte med trafikens "bilister", "cyklister", och "fotgängare". De måste få någon form av ansikte också. Och det är alltid, alltid, samma tankefigurer, samma schabloner, som dras fram.

Aftonbladet.se

Bilisterna är alltid "småbarnsföräldrar som löser livspusslet, med hämtning, lämning, hockeytrunk, match, storhandling i tre kommuner". Ibland "pensionärer som måste kunna ta sig runt". Fotgängarna är ofta en variant på "Agda 95" som ingen bryr sig om.

Och cyklisterna är alltid, alltid, alltid, året runt in i dödadagar, en "40-årig spandexflane" vars enda behov i livet är att putsa hundradelar på sitt Tour de France-rekord.

Spandex och lycra är alltså samma sak. 

Och det är så tråkigt, tröttsamt, ledsamt att behöva möta det i varje diskussion, varje gång, varje år. En cyklist är aldrig en 14-åring på väg till skolan. En cyklist är aldrig en pensionär på väg till affären.

Äldre. Finns inte.

En cyklist är aldrig en småbarnsförälder på väg till dagis, eller ett vanligt barn.

Försöker du lösa livspusslet med cykel? Skyll dig själv.

Ge fan i att ta ungarna till skidskolan på det här sättet.

Det är så dumt, för det stämmer inte. De som cyklar är alla typer av människor och för varje år blir cyklisterna mer och mer olika när fler och fler börjar cykla.

Det är damen som i minus elva grader i fredags hade klätt sig i tjock päls med hög krage:

Noll lycra

Det här hantverkare på väg till jobb och småbarnsförälder med barnsadel.

Noll lycra
Kanske världens tråkigaste bild på något så tråkigt som vanliga människor... s ryggar.
Vanliga jeans. En plastback. Sidväskor. Dåliga racergrejor, men bra jobbgrejor.

Vanliga människor som gör det vanliga människor gör - klarar av vardagen.

Så, om vi skulle be om en enda sak när det gäller hur det fungerar i stan: nästa gång reflexen att knyta näven åt alla lycraspandexmän, ta en promenad och kolla på de cyklister som passerar. På riktigt titta på dem. Se att precis som bilisterna inte bara är trunkbärande småbarnsföräldrar i SUV, fotgängarna inte alltid är gamla och lytta, så är cyklisterna inte bara tävlingsmän. Cyklister i Stockholm 2019 består av alla sorters människor, med olika sorters liv, olika sorters förutsättningar och olika sorters kläder. Det enda de har gemensamt är att de cyklar. Sluta se varandra som nidbilder och schabloner.

Så kanske Stockholms trafikklimat kan bli lite mer tolerant och rentav... snällt.