Tänkt dig att du kommer cyklande i cykelfältet och närmar dig en korsning. Det är ingen trafik framför dig. Du ska rakt fram, så du följer pilarna målade i vägbanan. Kanske cyklar du med dina barn. Körfältet är tydligt, extra markerat med röd asfalt. Det du inte ser är att snett bakom dig kommer en lastbil.
Så du rullar glatt på i ditt körfält. Det du heller inte vet är att lastbilens körfält är för smalt. Så där kommer du glatt cyklande med ingen trafik framför dig. Samtidigt som lastbilen kommer i högre fart snett bakifrån i ett körfält där den snart inte får plats.
Tackochlov saknas helt cyklist på bilderna ovan. Men platsen finns och är alldeles nyutformad.
Hela situationen här bygger på att trafikanterna själva ser livsfaran: Att cyklisten uppfattar att vägkörbanan är för smal för lastbilar. Och för bilar för den delen:
Att motorfordonsförarna uppfattar det – och att de både ser och kan se cyklisterna. Så att de till exempel inte är i döda vinkeln.
Och situationen bygger också på att biltrafiken vet att cykelfältet räknas som ett vanligt körfält. Och att de därför i den här korsningen gör ett körfältsbyte och därmed ska väja för cyklister i cykelfältet. Att det betyder att instruktioner som till exempel den här, inte gäller:
Trots att det är något som brukar framföras som en sanning.
Och så tänker vi avslutningsvis efter att ha sett foton på den här splitternya cykellösningen i Stockholm, på Nollvisionen och vad den säger:
”Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken och misstag ska inte straffas med döden. Vägar, gator och fordon ska anpassas och utformas ska anpassas och utformas efter människans förutsättningar.”
Det är klart, om en lastbilsförare gör misstag i situationen ovan, så kommer den föraren inte straffas med döden. I varje fall inte sin egen. Den som straffas oavsett vem som begår misstaget, är cyklisten.
Och konstaterar än en gång att Nollvisionen inte gäller cyklister.