För tjugofem år sedan, 1997, introducerades ”Nollvisionen” – ett koncept som skulle visa sig vara en framgångssaga när det gäller trafiksäkerhet. Principen att folk gör misstag i trafiken, men att misstagen inte skulle leda till allvarlig skada eller död har räddat människoliv och människors hälsa. Men det var inte gratis, notan har sedan länge passerat biljonen när det gäller infrastruktur för motortrafiken.
Tjugofem års lärdomar alltså, om att människor gör misstag, men att infrastrukturen måste kunna hantera det.
Men även om erfarenheterna nått ut internationellt, så har de ännu inte nått hela landet. Till exempel inte till Burlöv i Skåne. Där har man byggt nytt och i Sydsvenska dagbladet kunde man i veckan läsa om Brita 80 år som skadade sig:
”Cyklisterna far in i tunnelns mörker och kraschar våldsamt. Brita Backgärde är en av många som skadats illa efter ha råkat ut för konstruktionsfällan i tunneln under Burlövs nya station.
– Jag vaknade inte förrän jag låg i sängen på kirurgens akutavdelning, berättar hon.”
Från Sydsvenska dagbladet
Bakgrunden är en nyanlagd viadukt, med en skarp kurva och en trottoarkant som är svår att se.
Här kunde man tänka sig att Burlövs kommun kunde ha lutat sig mot mer än två decennier erfarenhet av Nollvisionsarbetet och funderat över vad felet var. Konstaterat att här har vi en plats som straffar folk med just allvarlig skada. Men det gjorde de inte – även om de var så otroligt nära. Så här skriver de på sin hemsida:
”Flera anmälningar om personskador har den senaste tiden inkommit till kommunen. Personer har kommit med för hög hastighet in i de tillfälliga men nödvändiga lösningarna på båda sidorna om Burlövs station med personskador som följd och har inte uppmärksammat nivåskillnaden på gång- och cykelbanan.”
Det är alltså inte bara Brita, 80 år som kommit i racerfart, som 80-åringar plägar göra, utan det är många fler.
”Vi vill uppmana gång- och cykeltrafikanter till att sänka hasigheten och ta det försiktigt i området. Hög hastighet i snäva svängar är en risk för alla cyklister, liksom även för gångtrafikanter som riskerar att bli påkörda.”
Vi fokuserar på en av meningarna:
”Hög hastighet i snäva svängar är en risk för alla cyklister”
Vad var det nu vi lärde oss med Nollvisionen? Jo, att trafikanter, människor, ofta fattar rätt dåliga beslut i trafiken – men att det inte ska straffas med allvarlig skada eller död. Hög hastighet är ett sådant där dåligt beslut, som är välkänt i trafiken. Vi vet till exempel att mer än hälften av alla bilister kör för fort och att över sjuttio procent av den tunga trafiken gör det. I mätning efter mätning. Människor är helt enkelt inte jättesmarta när det gäller sin egen och andras säkerhet i trafiken.
Utgår man då ifrån erfarenheten och kunskapen av tjugofemårs tillämpande av Nollvisionen så blir det ju rätt snart klart att det viktigaste här vore att ha en förlåtande infrastruktur och att sådan saknas. Kommunen konstaterar ju det själva:
”Hög hastighet i snäva svängar är en risk för alla cyklister”
Hade man alltså tillämpat Nollvisionen hade man förstått att de där snäva svängarna är problemet. ”Dödens väg”, ni vet.
Men icke.
”Den viktigaste rår vi inte över, det vill säga att cyklister sänker hastigheten.”
Det viktigaste rår vi inte över. Nej, det vet vi ju. Det konstaterades redan 1995 på Tylösandsseminariet. Från Trafikverket:
”allt ska göras för att förhindra att människor dödas eller skadas allvarligt. Samtidigt som åtgärder ska vidtas för att förhindra olyckor, måste vägtransportsystemet utformas med hänsyn till insikten om att människor gör misstag och att trafikolyckor därför inte kan undvikas helt. Den perfekta människan finns inte.”
Så, frågan är, har Burlöv och dess partner Trafikverket i byggandet av den här viadukten gjort ”allt” för att förhindra att människor dödas eller skadas allvarligt?
Uppenbarligen inte. Och uppenbarligen är det fortfarande så att Nollvisionen inte gäller cyklister.