Det tog ett par år, från förslag till genomförande, men första augusti ändras trafikförordningen så att det blir tillåtet att välja bort cykelvägen om man vill. Men inte helt villkorslöst.
Och det här är ett beslut som både är välkommet, men samtidigt en seger för cyklister som vi nog helst hade varit utan.
Men först, exakt vad är det som ändras?
Idag står det så här i Trafikförordningen, 3kap 6§:
” Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.”
Det har funnits undantag, bland annat ett i praktiken svårtolkat stycke att cyklister får välja körbanan ”när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge”, men i princip har cyklister hänvisats till cykelvägen.
Första augusti ändras alltså den och kommer istället lyda:
”Cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II får dock om särskild försiktighet iakttas använda körbanan i stället för cykelbanan”.
Undantagen är att man måste ha fyllt 15 år och hastighetsbegränsningen måste vara satt till 50km/h eller mindre.
Nu till vår kluvenhet inför det här. Och först ska vi kanske påminna om att Cyklistbloggen inte är landsvägscyklister, utan vanliga harvande cyklister i förort och city.
Vi har skrivit spaltmeter här på bloggen om hur uselt infrastrukturen för cyklister är utformad. Senast igår skrev vi om hur en precis nymålad cykelväg tvingar cyklister att korsa bilarnas körbana inte mindre än nio gånger, för att åka rakt fram. Samtidigt som körbanan går… rakt.
Vi har skrivit om cykelfält som ligger mitt i dörrzonen, vi har skrivit om cykelvägar med träd i sig, huspelare, stolpar, busshållplatser, om cykelvägar som plötsligt tar slut, leds ut i mötande bilväg. Cykelvägar är helt enkelt generellt sett inte utformade för att vara bra för cyklister.
(DN.se)
Så sent som i december förra året samlade vi ett gäng skäl till att cyklister där det går väljer att ta körbanan istället, ”Men varför cyklar ni inte på cykelvägen cyklister?
Mot bakgrund av det blir den här reaktionen på lagändringen lite spännande:
Jag lovar att det inte finns en enda cyklist som inte skulle byta omedelbart om erbjudandet kom. ”Vi tar era cykelvägar, så tar ni våra körbanor”, hell yes.
Lagändringen gör alltså att cyklister lagligt kan välja den väg som är bäst och säkrast utformad, därför är det här en bra förändring.
Men den är dålig eftersom vi såklart hellre hade sett att man byggde vägar för cyklister som är bra, trygga, framkomliga och säkra. De flesta cyklister vill ha egna vägar och som av en slump har vi skrivit om det också tidigare: ”Cyklister behöver rätt till egen väg”
Vi hade hellre sett att man införde samma typ av tvingande regler och standarder för cykelvägar som man har för vanliga vägar. Med minimimått för bredd, för avstånd till stolpar i sidled, för avgränsning till andra trafikslag. Mycket är redan klart, men i form av rekommendationer. Som gång på gång åsidosätts.
Vi inser också att den här lagändringen riskerar att späda på ilskan, irritationen och det rena hatet mot cyklister. Varför ska miljoner skattepengar gå till cykelvägar om cyklisterna ändå inte vill ha dem?
Men som en nödlösning är det bra att cyklister inte tvingas cykla där det är farligt, oframkomligt eller där cykelbanan plötsligt tar slut.
Och vi passar på att avsluta med Casey Neistats klassiker från 2011 och konstaterar att det här inte är ett problem bara i Sverige.