Flest olyckor när folk kör farligt

Citatet ovan kunde vara tagit ur vilken kommentarstråd till artiklar om cyklister som helst de senaste åren. Men det handlar inte om cyklister. Citatet kommer ur en artikel om trafikolyckor på Sveriges vägar.

De senaste två åren har det skrivits spaltmeter om att trafikforskare på VTI, Statens väg och transportforskningsinstitut, och MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, upptäckt att betydligt fler cyklister än man tidigare trott skadas allvarligt i trafiken. Det är fler cyklister än bilister som får men för livet skriver till exempel SVD.se.
Vi har skrivit mycket om att cyklister ofta pekas ut som särskilt laglösa i trafiken – det absolut vanligaste exemplet alla kategorier är cyklister som kör mot rött. Och vi har argumenterat för att cyklister inte är värre än några andra – den stora skillnaden är vilken typ av trafikregler man anser sig kunna bryta mot.
Det verkar som att vi har haft rätt. Jag ska återkomma till det alldeles strax.
Men först vill jag återvända till ett av mina favoritämnen just nu, Nollvisionen. Ni minns, den som inte omfattar cyklister och cyklisters infrastruktur. Vi har skrivit om att bilvägar utnämns till ”Dödens vägar”, samtidigt som cyklister får skylla sig själva när skadestatistiken ökar, eftersom de ju kör som tokar och därför är det deras eget fel.

 
Men vad är det då som gör en väg till ”Dödens”? Så farlig för trafikanterna att den är värd 6,5 miljarder för att bli mindre farlig?

Ja, det är ju inte att vägen hoppar upp och anfaller bilisterna som kör på den. Ska man vara krass, så som i princip alla utom trafikforskare är när det gäller cyklister, så handlar det ju om att folk inte kör tillräckligt försiktigt.

Det här skrev skrev Helsingborgs Dagblad om för någon vecka sedan. De intervjuade två forskare från VTI, Sonja Forward och Catharina Lewin, som sammanfattar ett antal slutsatser:

• Medvetna felhandlingar är olycksorsak nummer ett.
• Personer som begår många medvetna felhandlingar anser sig ofta vara bättre bilförare än andra vilket innebär att trafikreglerna inte behöver gälla dem.
• De underskattar de negativa konsekvenserna.
• De tror dessutom att deras beteende accepteras av andra och överskattar antalet bilister som gör som de själva. Det gör att de inte skäms.

Henriette Wallén, också hon forskare från VTI, säger också att risktagande trafikanter är dåliga på att bedöma andra.

–Andra kör för fort i största allmänhet, tycks riskförare mena. Att de själva kör för fort finns det en förklaring till, de har till exempel bråttom till jobbet. De andra kör för fort för att de är sådana.

Det Nollvisionen gör är att ta hänsyn till att många kör som tokar. När ”Dödens väg” byggs om, så görs den mer ”förlåtande”. Genom till exempel mötesseparering minskar risken att just du råkar ut för den där vettvillingen som kommer från andra hållet i 220 kilometer i timmen och tappar kontrollen över bilen.
Plats för min favoritbild just nu:

Gör man fel, ska man helt enkelt inte straffas med att bli skadad för livet eller till och med dö.
Det betyder inte att det är fritt fram att köra hur som helst. Det går inte helt att bygga bort risken att dö i trafiken. Man måste påverka beteendet också.

–Vi tittade på 250 kampanjer runtom i EU och såg att de flesta gav effekt på olycksstatistiken. Tyvärr har Trafikverket legat ganska lågt med sådana, men vi på VTI försöker få dem att sätta igång något. Det behövs.

Sen kommer något extra intressant. Henriette Wallén har jämfört trafikkulturen i flera länder. Att stanna för rött ljus jämt är något unik för skandinaviska förare, menar Henriette Wallén:

–De flesta här skulle stanna för ett rödljus mitt i natten när det är helt öde på gatorna. Det sker nästan ingen annanstans.

Svenskar stannar helt enkelt för rött. Det är en viktig regel och toleransen är låg för att bryta mot den. Kör man mot rött av någon anledning i Sverige så skäms man.
Vilket skulle kunna förklara varför ilskan är så stor mot cyklister som kör mot just rött.
Men vi skiljer oss åt från omvärlden på fler sätt än att vi är nitiska med att stanna för rött. Vi kör gärna för fort.

–Här kan man berätta på jobbet att man har åkt fast för fortkörning. Det är accepterat. Ingen skulle berätta om att den åkt fast för rattfylleri.

Det här märks. När till exempel Malmö sänkte hastigheten i innerstan från femtio, till fyrtio kilometer i timmen så blev effekten marginell, något TT skriver om idag. I praktiken sjönk snitthastigheten bara med sex kilometer i timmen, från 53 till 47. De flesta kör alltså nästan femtio fortfarande.

Det här alltså trots att hastighet är den enskilt viktigaste faktorn när det handlar om hur skadade oskyddade trafikanter blir vid en kollision. Vid trettio överlever de flesta, vid femtio dör de flesta.
Men. Det finns ingen anledning som cyklist att sitta på sin höga sadel och vara självgod över det här. Cyklister är människor de också och det finns ingen anledning att tro att cyklister är bättre än bilförare – ofta är de ju samma personer. VTI:s slutsatser från punktlistan ovan gäller förmodligen cyklister också.
Om man inte tar hänsyn, kör defensivt och med tillräckliga marginaler, så riskerar man att skada sig, eller dö. Oavsett om man sitter bakom ratt eller styre.
Den stora skillnaden ligger inte hos trafikanterna. Den stora skillnaden är att där bilvägarna får miljarder för att byggas ”förlåtande”, får cyklisterna bära hela trafiksäkerhetsansvaret själva.
Och det syns i olycksstatistiken.

Och apropå sista bilden, läs också: När ledarskribenter upptäcker cykling.
Huvudartikel i texten: Medvetna risker ger flest olyckor, Helsingborgs Dagblad