Efter ett tweet till Stockholms cykelpolitiker nummer 1, Per Ankersjö, såg det ut såhär på väg hem i snöblasket idag (klicka för större bild):
Tack.
Och även Blasieholmen har blivit, om inte bättre, så i varje fall mindre urusel(så här såg det ut tidigare):
De har alltså vinklat upp betongsuggan så att öppningen blivit lite, lite större för cyklister som ska rakt fram. Men det är fortfarande toktrångt för både fotgängare och cyklister, eftersom fotgängarna har sin väntplats där cyklisterna har sin utpassage.
Va, har Ankersjö fått igång Cykeljouren? 😉
Jag tror Per är Cykeljouren just nu…
Ibland (ofta?) känns vägen så lång, så krokig, så mycket uppför att man undrar om det överhuvudtaget ska gå att få till några förbättringar. Det är ju inte direkt jordens mest avancerade uppgift att se till att det ska vara funktionellt, framkomligt och säkert för ALLA trafikantgrupper. Alltså handlar det om något annat, ett synsätt, ett förhållningssätt, en värdering av människor utifrån hur de väljer att förflytta sig. Och detta, den mentala, är kanske den svåraste av alla förändringar…
Precis. Det här exemplet tex var ju barnsligt enkelt att fixa. Det är ju direkt löjligt att det skulle krävas ett påpekande från en amatörblogg för att komma på en bra plats att placera en omdirigeringskylt på…