Dubbla budskap

Skylten är ett påbudsmärke med innebörden:

att fordon endast får föras i pilens eller, där två pilar finns, i endera pilens riktning.

Och cyklar är vi ju överens om är just fordon. Kommunens svar var att man inte alltid ska följa skyltar som cyklist. Ungefär. Men de sa också att de skulle fixa en skylt till för att göra det lite tydligare. Och nu är den på plats. Så här ser det ut:

Nu med extra skyltar

Cyklistbloggen griper in FTW! Det är fortfarande lite märkligt att man ska cykla åt fel håll i rondellen och att cykelfältet börjar längst in, istället för ytterst. Jag tror den här lösningen är en av förklaringarna till att bilister tycker att vi cyklar lite hur som helst.

Men det finns fler märkliga skyltar i Stockholm. Den här tipsade Helena Sahlén oss om:

Foto: Helena Sahlén

Jag vet inte, men jag tror de flesta av oss skulle läst den som att cyklar ska hålla till höger. Men cykelbanan är till vänster? Notera också att man får cykla mot enkelriktat eftersom banan går åt båda hållen.

Har du några exempel på märkliga trafiklösningar för cyklister? Maila gärna till cyklist@cyklistbloggen.se.

Trevlig helg!

Det regnade friskt när jag körde hem med elcykeln, en EcoRide Ambassador, för första gången. Kollegorna hade mycket roligt åt den elassisterade cykeln och undrade om jag skulle klara mig hem utan att få en stöt, då vatten och elektricitet sällan är någon särskilt bra kombination.

EcoRide Ambassador

Några kilometer senare var jag möjligtvis blöt, men jag log när jag formligen forsade förbi mina medcyklister utan att ens bli svettig. Cykeln klarar helt klart uselt väder utan problem.

Att cykla elcykel är förföriskt bekvämt. Du behöver knappt någon inlärning alls, möjligtvis på hur du ska ladda och slå på cykeln. Sedan är det bara att trampa på som vanligt. Elmotorn hjälper till mer om du trampar snabbare.

Tjoffar du i åttans växel och trampar på så får du mindre hjälp av elmotorn än om du kör på treans växel. Om du cyklar på tyngsta växeln och motvinden friskar i, är det bara att växla ned ett snäpp så skjuter elmotorn på. Som sagt: bekvämt.

I början av testet kunde jag nästan känna ett styng av skuld eller dåligt samvete när jag blåste förbi cyklister i Skanstullsbacken – det gick så lätt och utan någon värre ansträngning. Efter hand kom jag att uppskatta att jag kunde cykla i vanliga kläder, då jag alltid brukar byta om eftersom jag i vanliga fall tar i och blir svettig.

Mer om cykeln: EcoRide Ambassador
Den cykel jag fick låna är, enligt uppgift från tillverkaren, storsäljaren i sortimentet. Den är byggd som elcykel redan från fabriken och är alltså inte någon vanlig cykel som blivit elkonverterad. Du märker det bland annat genom batteriförvaringen precis i mitten på cykeln och att de flesta kablarna och styrboxen för elektroniken är dolda.

Ramen är i aluminum och förstärkt för att klara den extra vikten. Cykeln väger 23 kilo med elmotor, batteri, styrelektronik och den förstärkta ramen. Den är lättrullad, vilket gör den ohotad vinnare även i nedförsbackarna. Uppför gör elmotorn underverk. Cykeln har lång hjulbas och 28-tumshjul vilket gör att den sväljer ojämnheter i vägen på ett bra sätt. Man sitter upprätt, rak i ryggen. Föga sportigt, men det gör inget – det går snabbt ändå.

En ganska liten motor i framnavet gör stor skillnad.

Cykeln har åtta Shimano Nexus-växlar och ett ”skötselfritt” inkapslat bakre nav. När du väl sitter på sadeln är det bara kontrollpanelen och handgasen på styret som skvallrar om att du snart kommer få hjälp i trampandet.

Tack vare att kraften kommer när du trampar – eller rättare efter något tramptag – gjorde jag i början nybörjarmisstaget att bara ta det sista tramptaget för att få pedalerna i rätt position innan jag skulle stanna vid ett rödljus, med som följd att elmotorn drev på fast jag skulle stanna. Föga graciöst, men när du trycker in handbromsen så bryts framdrivningen helt, vilket kan rädda dig från pinsamma eller rent farliga situationer. Skönt.

Vill du inte trampa kan du sköta farten med tummen, men då går det av lagliga skäl bara i sex km/h. I efterhand har jag lärt mig att starta med tumgasen och börja trampa samtidigt, så kommer elkraften se till att du kommer ur startblocken snabbt och smidigt vid rödljusen.

Batteriet räcker för cirka fem mils körning och laddas fullt på sex timmar ifall det skulle vara helt tomt. Batteriet är av litiumjon-typ vilket gör att du kan ladda det i princip när du vill utan att det blir sämre.

Batteriet med smart handtag.

Att köra elcykeln
Som jag skrivit tidigare behöver du inte lära om för att kunna köra elcykel. Sätt dig på sadeln, trampa och du far iväg. Du måste trampa för att elmotorn ska hjälpa till, alltså känns det som vanligt, med tillägget att det går lättare för att elmotorn hjälper till.

Många frågar om man inte lika gärna skulle kunna köra moped, eller elmoped. Jag tycker att känslan i cykeln är bra – ingen elmopedkänsla, utan cykling med lite extra hjälp. Dessutom får jag parkera var jag vill, vilket inte är fallet med mopeder. Du får dessutom trampa själv, så någon motion får du, även med elcykeln.

Det finns tre effektlägen på cykeln och väljer du inget av dem så går det i maximala 25 km/h vilket passar mig utmärkt. Jag har uppskattningsvis fem kilometer raksträcka innan jag kommer in i stan, vilket betyder högsta fart framåt ända till Skanstull.

Det dröjde ett par veckor innan jag brydde mig om att koppla in någon strypning av farten. När jag provade cykeln i vanlig, tät stadstrafik i stan var det bekvämt att sänka kraften ett eller två steg på panelen. I annat fall cyklar man ryckigt och får hela tiden bromsa för att inte köra in i framförvarande. Effektstyrningen med tre lägen som byts genom knapptryckningar är tyvärr inte särskilt lyckat. Att trycka på knappar hela tiden gör inte körningen särskilt harmonisk, kanske skulle man kunna lösa det hela med något slags vred, som man gör med växlarna?

Panelen där du styr effekt och belysning. Inte helt optimal, tyvärr.

Att ha elkraften i ryggen och kunna köra snabbare innebär faktiskt inte att jag kört skitsnabbt hela tiden. Vetskapen om att man snabbt och rätt ansträngningslöst kan komma igång igen gör att man gärna stannar och släpper förbi fotgängare på övergångsställen.

Den största fördelen med elcykeln ät helt klart att den drar i uppförsbackar och hjälper till i motvind. Det gör att man kör med jämn hastighet och att du trots att du trampar själv är elkraften lätt att dosera med hjälp av växlarna, så du blir du inte svettig.

Kommer jag att fortsätta elcykla?
Elcyklingen var väldigt bekväm, jag tog gärna omvägar och extraturer på ett annat sätt än jag gör i vanliga fall.

Dock är cykligen en grundpelare i min vardagsmotion, och trots att man visst får lite puls av att trampa med elcykel så längtade jag tillbaka till vardagsträningen. Min fru, som har en knapp mil till jobbet, var dock klart intresserad av elcykeln att pendla till jobbet med.

Jag rekommenderar dock gärna elcykel till dig som åker kommunalt i dag men inte orkar eller vill bli svettig på väg till jobbet. Du får frisk luft och en smula motion. Byter du från bil så sparar du in inköpspriset av cykeln på under ett år, förutsatt att du tankar för 500:- två gånger i månaden. Dessutom kan du känna dig smart när du viner förbi alla bilköer. Att ”tanka” cykeln full kostar cirka en krona.

Fakta: (tillverkarens uppgifter)
Modell: EcoRide Ambassador ERC

Motor: Borstlös, 36V 250Watt

Pris: 11490:-

Maxhastighet: 25km/h

Batteri: 36V 10Ah Litiumjon. Kan laddas 500-800 gånger Nytt batteri kostar 3000:-

Räckvidd: 50km

Laddningstid: 6 timmar (från helt tomt batteri)

Belysning: Förmonterad LED-belysning som drivs av batteriet.

Batteritips: Ladda ofta, även på vintern. Att lämna batteriet urladdat över vintern ger sämre livslängd.

Läs alla Cyklistbloggens inlägg om elcyklar.

Läs även Råd & Röns test av elcyklar från förra året.

– Den slant som vi hade avsatt för cykelparkeringar verkar helt att gå åt till Odenplans cykelparkering. Vi har blivit ombedda att prioritera arbetet just med Odenplan. Och med tanke på svårigheten att hitta lokaliseringar för garage i cityområdet så var det ytterligare ett argument,  säger Per-Åke Tjärnberg, trafikplanerare vid Trafikkontoret i Stockholms stad.

Så i praktiken klarade de inte av att göra en budget och valde att prioritera bort cyklisterna. Cykelstad i Köpenhamns och Amsterdams klass pratar de om, just nu är vi slagna av Malmö.

Stockholm har en lång väg att gå. Eller cykla.

Läs mer hos Radio Stockholm här och här (med en debatt mellan trafikborgarrådet Ulla Hamilton (m) och oppositionens Daniel Helldén (mp))

Nu är en månad på elcykel slut och i lördags lämnade jag tillbaks min Zet Apollo Diplomat till affären i Sollentuna. Sju och en halv mil i fyra veckor blir trettio mil, i början av perioden i minusgrader och snöslask, nu mot slutet i försommarvärme.

Det var bekvämt. Mycket bekvämt till och med. Som cyklist hade jag lite identitetskris i början – är det här verkligen att cykla? Är det fusk? Jag kom strax fram till att det inte var mer fusk än att åka moped, men jag tycker att det är på gränsen för att faktiskt kallas att ”cykla”. Det kallas ”elassisterad cykling”, men jag upplevde det nog mer som ”cykelassisterad el- umm… färd”. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det beror bara på vilken utgångspunkt man har.

Lite om cykeln

Men först några korta rader om själva cykeln. Det här är inget långtidstest, men under den månad jag använde den fick jag känslan av att Apollon var en stabil cykel. Jag blev särskilt förtjust i de grova däcken som gjorde sig bra i innerstadstrafikens dåligt underhållna cykelmiljö, med mängder av höga och skarpa trottoarkanter. Apollo är Sportsons eget märke och är ingen speciell elcykel. Zet lyfter gärna fram att deras idé inte är att sälja färdiga elcyklar utan att konvertera din egen cykel till elcykel. Mitt fokus har därför varit på själva el-delen.

Jag gillar att det fem kilo tunga batteriet är placerat under pakethållaren. Det är lätt att ta ut det och ladda hemma. Det är också bra att batteriet går att låsa, så slipper man få det stulet. Med dryga en och en halv mil per dag så behövde jag ladda batteriet ungefär varannandag och det gjordes under natten.

Men du som vill kunna ha barnstol får se upp. Zet’s nuvarande kit har en dosa som sitter på ramen under sadelstolpen, som gör det svårt att fästa en barnstol. Det är ett rejält minus för alla oss pendlande småbarnsföräldrar. Enligt Zet ska den flyttas bak till pakethållaren i kommande modeller, men just nu är det för trångt för att få plats med hållaren till stolen.

Man kontrollerar eldriften med en liten platta som sitter på styret:

Den har två knappar, en för att välja effektläge, en för att sätta på och stänga av eldriften. Zet’en har tre effektlägen, ett upp till 15km/h, ett upp till 20km/h och ett upp till 25km/h, ”L”,”M” och ”H”.

Jag hade gärna sett en mer klassisk cykelkontroll,  som till exempel Apollons vanliga 7-växlade vridreglage. De tre lägena hade passat utmärkt som vilken treväxel som helst och på/av-knappen hade man kunnat sköta med tummen. Som den är utformad nu blir det en del fipplande, man kan till exempel inte skifta från läge ”M” till ”L” utan att först klicka sig förbi ”H” och både ”mode” och ”On/Off”-knapparna känns exakt likadana.

Det är svårt att sköta den utan att behöva titta ner, det blir lätt att man av misstag stänger av istället för att ändra läge. Det betyder att man helst inte ska göra det i farten. Jag undrar också hur länge plastytan på den här typen av kontroller håller, särskilt om cykeln står ute mycket.

Hellre ett sånt här reglage. Foto: Ralf Roletschek CC-BY-SA 3.0

Elcykeln under färd

De tester av elcyklar jag har sett har beskrivit det som om att cykeln hjälper en upp till en viss hastighet, därefter cyklar man själv. Som att det är en mild elassistans i cyklandet. Inledningsvis cyklade jag så, jag hade läge ”L” och tänkte att jag bara skulle ha elassistansen som ett stöd i uppförsbackar. Men så blev det inte.

Istället märkte jag snabbt att jag lät cykeln dra mig upp i fart tills motorn slog ifrån. Då slutade jag helt enkelt trampa så att motorn gick igång igen. Det innebar att lägena mest fungerade som hastighetsinställningar. På långa raksträckor körde jag i läge ”H”, eller 25km/h, i innerstan ”M” eller ”L”.

En månad i ur och skur

I praktiken var det alltså en elmoped, mer än en elcykel. För mig som gillar själva cyklandet blev det lite märkligt. Jag gillar kontrollen jag har över cykeln när jag trampar själv. Jag vet exakt hur mycket kraft jag behöver lägga i olika lägen och särskilt när jag skulle cykla långsamt så saknade jag den kontrollen. Elmotorn slår ju bara på och drar upp cykeln i maxhastighet direkt. I innerstan med mycket köer, många rödljus och stopp så blev det snabbt irriterande. Jag valde då att istället slå av motorn helt och cykla ”på riktigt”.

På långa raksträckor och i branta backar var det däremot guld att ha motorn. För att inte tala om i motvind. Nu har jag rätt kort till jobbet, så för att få lite extra långcyklingstest så bad jag min kollega Jacob Hamacher att testa att cykla till och från jobbet. Så här tyckte han:

Jag lånade elcykeln två dagar och cyklade fram och tillbaka till jobbet. Jag har en resväg på en mil från Pungpinan i södra Stockholm till Gärdet i nordöst. Det tar mig i vanliga fall drygt 40 minuter och det finns ett par mycket långa och tråkiga uppförsbackar.

Och visst var det var en härlig känsla att susa fram just i dessa uppförsbackar. Det gick även snabbare än vanligt. Jag kortade ned min dagliga restid med drygt tjugo minuter, och det utan att få ens en antydan till svett eller att bli andfådd.

Men samtidigt var det något annat än att cykla. Jag upplevde det mer som att åka elmoppe. Min vanliga cykelväg slingrar sig igenom villakvarter med många tvära svängar då det blir det kortaste vägen. Med elcykel skulle jag nog i stället att välja att följa huvudvägarna så att man kan hålla en jämn och hög hastighet.

Däremot så blev batteriet nästan urladdat på de två milen fram och tillbaka. Det var tufft för cykeln med hård motvind och tung belastning med mig själv, en full ryggsäck och rejäl låskedja, totalt nära hundra kilo.

Kommer jag fortsätta elcykla?

Elcykel är ingenting för mig inser jag. Jag gillar själva cyklandet, att ta mig fram med muskelkraft och att få träning. I reklamen för elcyklar lyfts det ofta fram som det besvärliga med cykling, men för mig är det inte ett hinder, utan en stor del av vitsen. Jag har heller inte särskilt långt till jobbet och få tråkiga raksträckor eller riktigt jobbiga backar.

Däremot tror jag elcykel kan vara något för alla dem som åker kommunalt varje dag, som helst skulle cykla, men som kanske är rädda att komma svettiga till jobbet. Vill man slippa trängas på T-Centralen en måndagsmorgon och istället åka bekvämt i cykelfälten, så är elcykeln perfekt. Backar eller motvind är heller inga problem, med elcykel blir vägen en enda raksträcka.

Samma sak om man har en moped. Elcykeln tar alla mopedens fördelar, men lägger till några extra. Jag pratade med några…. mopedister som parkerade brevid mig på jobbet och fick klart för mig att man inte får parkera moppar hur som helst. Elcyklar däremot fungerar precis som vilken cykel som helst och är därmed betydligt behändigare att parkera. Precis som min vanliga cykel så förvarade jag elcykeln i cykelförrådet hemma och där hade definitivt ingen moped fått plats.

 Är man bilist och vill slippa köer och inte helt beroende av att sitta under tak så borde elcykeln också vara ett alternativ.

Fakta (tillverkarens uppgifter):
Zet Spin Diplomat H

Pris: 11995:-

Gör-det-Själv-kit: 6495:-

Maxhastighet:25km/h

Batteri:36V9Ah Li-Ion. Kan laddas 500 gånger. Nytt batteri kostar 2500:-

Räckvidd 40km

Laddningstid: 6 timmar

Läs alla Cyklistbloggens inlägg om elcyklar.

Läs även Råd & Röns test av elcyklar från förra året

Pendla någon annanstans, cykeljävel

Jag tänkte nu jämföra två andra vägarbeten. Det här är Ringvägen förra tisdagen:

Mitt i cykelbanan kommer ett vägarbete. Cykelbanan spärras av helt. Det finns en blå hänvisningskylt, men den gäller bara fotgängare – som hänvisas till andra sidan. Det finns ingen hänvisning för cyklister utan de tar sig ut i vägbanan lite som. Några leder försiktigt cykeln förbi hindren, men det finns ingen indikator på hur lång avspärrningen är eller vad som händer längre fram. Själv cyklar jag, på ett vägavsnitt som som tur är är 30 eftersom det passerar en skola. Som ni hör är det på elcykeln…

Så här gör de i Assen i Nederländerna:

Stockholm har en rejäl bit att gå. Eller cykla.

Läs mer på A View from the Cycle Path.

”Värsta färstingplågan på flera år”. Känner ni igen budskapet? Det brukar komma framåt sommaren på löpsedlar i din närhet. Och lika självklart ser vi artiklarna om att det stjäls fler cyklar än någonsin.

I och med att fler cyklar så stjäls tyvärr också fler hojar, något som media gärna tar upp. SvD har ett nytt grepp med en GPS-försedd cykel som bete.
Vi gillar verkligen SvD:s nya grepp med att förse en lagom stöldbegärlig, dåligt fastlåst cykel med en GPS-sändare. Det är ett nytt grepp på cykeljournalistik och det ska bli mycket spännande att följa vidare uppföljning av artikeln. Kommer tidningen att skicka ut fotograf som får följa cykeln på sin vidare färd? Kommer de att konfrontera cykeltjuven med live-kamera? Får vi se en prick röra sig på en karta i realtid? Det här kan bli hur spännande som helst!

Slot / Lock av mooste, på Flickr

DN kör mer på den dystra statistiken. Det är en TT-artikel som tidningen tagit in som pekar på att antalet anmälda cykelstölder gått upp 27 procent jämfört med samma period förra året enligt siffror från Brottsförebyggande Rådet, Brå. Dock har trenden de senaste 10 åren varit en sänkning av stölderna med 17 procent. Ska du köpa begagnad cykeln ska du be säljaren om kvitto och kolla ramnumret med polisen, är TT:s tips för hur du ska vara säker på att den cykeln du ska köpa inte är stulen.

Även några av försäkringsbolagen, till exempel IF ger tips om hur du skyddar din cykel och vi skrev förut om hur Ekot rapporterade om att en tredjedel av potentiella cyklister struntar i cykeln på grund av stöldrisken.

Det är bra att media tar upp problematiken med cykelstölder, men som med katastrofrubriker om fästinginvasioner så blir man lätt lite trött på skrämselpropaganda om cykelstölder.

Cyklistbloggen menar att det inte riktigt är raketforskning att låsa fast en cykel så den blir svårsnodd. Christian skrev för någon vecka sedan över hur du ska göra för att få ha cykeln kvar.

Läs hela Christians post så får du ha kvar din cykel.

Jag hörde på Ekot i morse att Trafikverket menar att säkrare cykelparkeringar skulle få fler att ta cykeln till jobbet. De hävdar också att den höga stöldrisken är en anledning till att inte fler människor cyklar och enligt Trafikverket avstår så många som 30 procent – nästan en tredjedel – av de möjliga cyklisterna att cykla på grund av stöldrisken.

Vi på Cyklistbloggen menar att man ska lära sig låsa cykeln ordentligt, men vi har också skrivit om behovet av fler och bättre cykelparkeringar.

Så i korthet ställer vi oss bakom Trafikverket och ser tuffa ut. Bygg säkra cykelparkeringar i Stockholm.

Lyssna på Klippet från Ekot här nedan. Cirka 2 minuter in på klippet.

Se också hur det skulle kunna se ut. Klippet är från Utrecht i Holland, via Bicycledutch.

Bilden berättar flera historier. En är;
- att tänk så mycket som behövs för att bilister inte följer reglerna. Skyltar, spårviddshinder och till sist betongsuggor. Sorgligt.

Just sayin’mmmkay?

Så här skriver Erik till cyklist@cyklistbloggen.se :om hur det ser ut på Lilla Munkebäcksgatan i Göteborg:

Det är vid en bussluss som har cykelbanor på sidorna, men tydligen slinker det förbi bilar där också. Så för att förhindra det så har man satt upp betongsuggor. Problemet är bara att dessa i praktiken också blockerar cykelbanorna… En cykel får precis plats, den minsta darrningen i styret gör att man kraschar in i betongsuggorna. Om man har handlat i den stora mataffären som ligger bredvid och har cykelkärra så får man definitivt inte plats.

Och detta är i slutet av en backe där belysningen är dålig. Så olycksrisken kvällstid är riktigt hög.

Så här ser det ut:

Foto: Erik Brinkman

En klassisk ”cyklar, bah, dom cyklar ju ändå som dom vill så dom kommer nog förbi. Det finns ju en alldeles utmärkt trottoar brevid”.

Så här ser det ut utan suggor (om min inbäddning av Google Mapsbilden funkar):

Visa större karta

Om vi bortser från att man i princip får ställa cyklar var som helst (rätta mig om jag har fel, jag har letat efter skrivna regler, men bara hittat sådana från Malmö), vilket gör det svårt att ”felparkera” dem, så är det här en vettig synpunkt.

Jag skrev också att Stockholm saknar ordentligt med bra cykelparkeringar och jag har förstått att de som finns är utformade dåligt ur en synskadads perspektiv.

Synskadades Riksförbund skriver också på sin hemsida:

 Vi efterlyser bland annat:
• Tydligare avgränsningar mellan cykel- och gångbanor. Markeringen måste vara tydlig både visuellt för synsvaga och kännbart för blinda som använder vit käpp.
• Övergångsställen som även innefattar cykelbanan, så att man säkert kan gå över körfälten för både bilar och cyklar.

Vi kan inte annat än hålla med. Stockholms cykelfält är till stora delar, om inte till största delar, utformade så att de är en del av en trottoar. I bästa fall avskiljs cyklisterna från fotgängarna med en målad vit linje i vägbanan, men inte alltid. På vintern är även den gränsen bortsuddad av snö.

Oerhört sällan finns det riktiga övergångsställen över cykelbanor.

Jag undrar om någon politiker funderat över hur en synskadad ska kunna uppfatta gränsen – om man inte ser ordentligt är cykelfälten bokstavligen osynliga. Och skillnaden mellan en cyklist och en fotgängare i form av hastighet och rörelseenergi är enorm. Det finns ett skäl till att lagstiftningen betraktar cykeln som ett fordon – även om inte trafikplaneringen gör det.

Cyklister och fotgängare ska inte blandas. 

Det finns såklart också lösningar för att göra cykelparkeringar som inte förstör för synskadade. Den enklaste är att inte placera dem på trottoaren. Som vi skrivit om tidigare kan en enda bilparkeringsruta i vägbanan bli parkeringsplats för mellan tolv och femton cyklar. Är man generös och inte klämmer ihop dem för att spara plats, kan det bli så här luftigt:

Omvandlad bilparkering i San Fransisco. Foto: sfbike/Flickr CC BY-NC-ND 2.0

Den här typen av cykelparkering är enkel och rimligtvis förhållandevis billig som lösning på ett problem både för cyklister och för fotgängarna. Det borde vara knappt mätbart i det miljardregn som cyklisterna ska få. Förmodligen finns det säkert en budgetpost för handikappanpassning också som kunde hjälpa till på samma gång. Win-win och två trafikgrupper, synskadade fotgängare och cyklister, slipper i onödan bli irriterade på varandra. Om man gör som i Portland i USA och ersätter parkeringar i gathörn vinner man dessutom bättre sikt för gående och därmed bättre trafiksäkerhet.

Det finns heller inget skäl till att vänta. Att omvandla bilparkering till cykelparkering kräver bara att man placerar ut ställen. 

Eller vad tycker ni?