Det är inte motorvägar vi vill ha

| 37 kommentarer

Trafikborgarrådet Ulla Hamilton (m) var med i Radio Stockholm i veckan och fick frågan om cyklisters säkerhet.

Programledaren säger ”Cyklister vittnar ju om att det är trångt och att det sker olyckor, både singelolyckor och olyckor mellan cyklister. Går det att öka säkerheten på cykelstråken i Stockholm?” och får svaret:

Till syvende och sidst handlar det alltid om att man måste bli mycket duktig på att ta hänsyn till varandra i Stockholmstrafiken och det gäller alla, det gäller cyklister, det gäller bilister, det gäller bussförare. Och vi kommer aldrig ha motorvägar i innerstan för cyklister, lika lite som vi har det för bilister, så därför måste man anpassa hastigheten till de förutsättningar som råder. Då tror jag man kan minska olyckorna.

Joråsatt. Det går inte att få in mer nu, utan nu får ni lära er att cykla sakta, typ.

Det säger hon också när Metro redovisar att cyklister känner sig otrygga i stan:

Ett större problem tror hon är att cyklister inte tar hänsyn till varandra.

– Vissa tror att de äger en hel motorväg. Jag tycker själv att det är otäckt att cykla när man möter en cyklist som åker väldigt fort. Flera bekanta till mig avstår från att cykla av samma anledning. Vi behöver jobba med attityden hos alla som rör sig i staden, säger Ulla Hamilton.

Det är mycket prat om motorvägar. Grejen är den att inga cyklister vill ha några ”motorvägar” för cyklister i innerstan. Det är vad som på engelska kallas ett ”strawman argument”, eller fågelskrämmeargument. Man hittar helt enkelt på ett argument, en ”fågelskrämma”, säger att motståndaren påstått det och argumenterar mot det istället för att faktiskt argumentera de riktiga åsikterna.

I det här fallet framstår det som att cyklister kommer med helt tokiga krav som hon som ansvarig politiker självklart inte kan säga ja till. Så vinner man en politisk poäng.

På Facebook pekade Fredrik Jönsson på att det visserligen inte finns några bil-”motorvägar” i stan, men att den här går ju inte av för hackor:

By Holger.Ellgaard (Own work) [CC-BY-SA-3.0 , via Wikimedia Commons

By Holger.Ellgaard (Own work) [CC-BY-SA-3.0] , via Wikimedia Commons

Det är Centralbron som går rätt igenom Gamla Stan via Riddarholmen och ut i City. Och vi kan ju säkert alla vara överens om att vi cyklister skulle nöja oss med något liknande eller hur? Även om det inte är en ”motorväg”?

Men ibland är det inte motorvägar som trafikborgarrådet låter påskina att någon velat ha. Ibland är det att någon vill riva husen:

– Vi kan inte riva hus för att få fram mer cykelbanor, det kommer fortfarande att vara trångt att cykla i innerstaden.

sa hon till exempel i Östermalmsnytt.  Nehe. Vem har påstått att vi skulle riva hus, de där tokiga cyklisterna som bara ska ha och ha? Strawman igen.

Men tillbaks till kärnfrågan: Cyklisterna uppfattar att det är trångt och otäckt och olyckorna går upp. Trafikborgarrådet lägger i princip allt ansvar på trafikanterna själva att sakta ner och anpassa sig efter det. För då kommer det lösa sig.

Och det kan man ju tycka. Om infrastrukturen är underdimensionerad och undermålig så måste man sakta in och anpassa sig efter det. Men är det så överallt i trafiken? Så här lät det på Ulla Hamiltons blogg 2009 när hon var med och invigde en ny bilväg med det vackra namnet ”Rv 73”:

Flera av dagens talare refererade till att denna väg kallats för dödens väg. Många människor har fått sätta livet till på den smala och hårt trafikerade vägen. Nu binds Nynäshamn allt mer ihop med den övriga regionen. Den nya motorvägen och dubbelspår på nynäsbana innebär stora förbättringar för hela regionen och att arbetsmarknadsregionen kan fungera än bättre.

Huh? ”Dödens väg”? ”Många har fått sätta livet till”? Men var är råden att ”ta hänsyn till varandra” och ”anpassa hastigheten till de förutsättningar som råder”? Funkar inte det när man kör bil? Är ”hårt trafikerad” inte samma sak på en bilväg som på en cykelväg? Det kanske inte är lika viktigt utanför innerstan, vad vet jag.

Lite som när Motormännen skrev, om ni minns:

Andelen cyklister som dödas eller skadas svårt är nu större än motsvarande andel som färdas i bil.

Ursäkta, men orsaken är att många cyklister kör som idioter!

Inte alla, men…

”Det finns en klick som bryter mot nästan alla trafikregler de kan bryta mot”.

samtidigt som de på samma sida också skrev:

Sluta snåla – bygg bort ”Dödens väg” nu. Av 37 döda på E20 de senaste 10 åren hade 33 överlevt om vägen hade varit mittseparerad, enligt Trafikverkets Claes Tingvall. ”Hur många fler ska behöva dö? frågar Motormännens Maria Spetz.

Dubbla måttstockar:

Cyklister, skylla sig själv för att de inte anpassar hastigheten – check

Bilister, offer för undermåliga vägar som måste byggas om – check

Vi som cyklar i stan vill inte ha några motorvägar. Det vi vill ha är tydliga, konsekvent byggda vägar som går att begripa. Som inte kör slalom mellan bilväg och trottoar, eller som ibland på samma sträcka ligger till höger om trottoaren, ibland till vänster. För att ibland försvinna helt. Vi vill ha en grundläggande standard, precis som vi haft när vi kört bil i alla år.

Det vi vill är ha system anpassade efter oss – så att till exempel rödljusen beter sig mot oss på samma sätt som de beter sig mot bilarna: slår om automatiskt, eller på tid. Utan knappar. På ställen där de behövs och framförallt inte på ställen där de gör det farligare för cyklister – som till exempel på platser där lastbilar svänger höger över cykelfältet och cykelbox saknas.

Vi vill ha egna vägar – där vi precis som när vi kör bil inte blandas med fotgängarna. Eftersom vi i bägge fallen kör ett fordon.

Vi vill ha en trafikmiljö som är utformad av folk som vet vad de gör – som inte, likt Trafikverket, ställer stolpar mitt i vägbanan och sedan säger ”Hoppsan”.

Jag kan tänka mig att om man närskådar behoven hos dem som cyklar, så är det ungefär samma som dem som kör bil (och ibland är det samma personer, kors i taket). Det är inga konstigheter. Men det kommer krävas prioriteringar, som ibland går på tvärs med till exempel behoven hos privatbilisterna. Frågan är om de styrande  i Stadshuset är beredda på att göra de prioriteringarna.

Läs också hos Cykelsmart, ”Fokus på fel saker i infrastrukturdebatten

Och läs hos Treehugger hur dåligt utformad infrastruktur skapar dåligt trafikbeteende.

christian@gillinger.se'

Författare: Christian

Christian har cyklat till och från jobbet sedan 2004. Tidigare på en allt risigare Skeppshult Populär, numera med barnen på en Nihola Family

  • Pingback: Stockholm då och nu | Cyklistbloggen()

  • Pingback: 120 av 130 körde för fort på Västerbron. Polisen: Beklagligt, Trafikverket: höj fartgränsen! | Cyklistbloggen()

  • Pingback: Det finns ingen plats kvar i stan! | Cyklistbloggen()

  • Pingback: Vajrar och stolpar över cykelbanor i Stockholm. | Cyklistbloggen()

  • Pingback: Det går att göra cykelsäkra korsningar. | Cyklistbloggen()

  • Pingback: Ulla Hamilton: hänsyn viktigare än infrastruktur | Cyklistbloggen()

  • BvW

    Väldigt tunt med konkreta förslag utan mest bitter klagan…
    Så länge som Trafikverket, Stockholms och Solna Stad mfl kommuner lägger enorma summor på att smalna ihop innerstadsgatorna för bilisterna till förmån för betong, bredare trottoarer, planteringar och utskjutande gathörn så kommer cykelbanorna att få stå tillbaka.

    • Jo, till skillnad från Ulla Hamilton et al så är vi inte folkvalda att fatta beslut kring trafiklösningar och har heller inga utbildade och avlönade tjänstemän som arbetar, så det är inte alltid vi känner att det är vår främsta uppgift att komma med nya trafiklösningar. Det däremot är trafikborgarrådets.

      Vi bloggar på fritiden. Däremot är vi vana och erfarna pendlingscyklister. Vi har hygglig koll på vad som inte funkar.

      Det sagt, så om du läser våra inlägg så ger vi rätt många förslag på alternativa lösningar. Alla är inte lysande, vi är som sagt inte trafikingenjörer. Men tillsammans med kommentarsfälten, där det inte sällan dyker upp specialister, så tycker jag nog att vi lyckas täcka in både konstruktiv klagan och konstruktiva utvecklingsförslag. Dock kanske inte alltid i vartenda inlägg.

  • taliz

    Jag har skrivit många insändare gällande cyklismen i Stockholm och svaren man får både från politiker och allmänhet är oftast av karaktären ”goddag yxskaft”. De förstår varken hur situationen ser ut för cyklister, eller argument för varför problemen har NOLL med hänsyn eller brist på lagföljande att göra.
    Träskalliga svar ala ”inför cykelkörkort” eller ”bötfäll racercyklister” har blivit kutym.
    Att få folk att förstå att problemet är till 100% infrastruktur verkar nästan omöjligt, och man börjar så smått tappa hoppet för befolkningen. Att vanligt folk inte kan resonera och förstå orsak och verkan, och det kan tydligen inte ens höga politiker i det här fallet, är minst sagt skrämmande.

    • Anders Andersson

      Som i all kommunikation är det avsändaren som måste anpassa sig till mottagarens förhållanden. Tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin…

      Skriver du en korrekt inlaga med ett konkret förslag (gärna med kopia till politiker och press) så måste den besvaras konkret och motiveras. ”Goddag yxskaft” – svar beror antingen på att du formulerat dig på ett sätt de inte förstår, eller att de mycket väl förstår, men att du i dina formuleringar lämnat öppningar för ett ”Goddag yxskaft”-svar som ger dem chans att komma undan utan att göra något.

      I bägge fallen kan du undvika detta genom att fila på dina formuleringar.

      Sen ÄR ju inte problemet 100 % infrastruktur heller – utan också till en del att vissa cyklister tänjer lite väl hårt på den frihet under ansvar som vi har just genom att cykling inte är lika detaljreglerat som biltrafik.

      F.ö. anser jag att vi ska kämpa för att behålla denna frihet. Inrutad detaljreglering skulle visserligen ge oss en tydligare plats i trafiken, men vi riskerar att tappa mycket flexibilitet – men det är en annan diskussion värt en egen tråd om några veckor när folk är tbax från semestrar.

      • Erik Johansson

        Jag tror jag mer och mer har gått över till åsikten att det är bättre med mer regler för cyklar, även om det kommer innebära mer komplicerade färdvägar så kan det vara bättre.

        Stockholm är mycket bra på att märka ut vad som gäller, jämfört med Visby där jag aldrig visste om jag fick cykla på just denna trottoaren eller inte.

        • taliz

          Logiken säger att färre regler är bättre. Har man ett överflöd av regler kan det bli väldigt många tolkningar av dem. Alternativt att folk helt enkelt totalt struntar i dem, som nu.

          • Erik Johansson

            Fast vi är redan där, du får cykla på gatan, men om det finns en cykelbana så får du inte det. Detta är en slags icke regel, om det är mer reglerat så kan man ställa mer krav. men men det är väl bara en dröm..

            OT: ”Leve mattan, den levde!”

      • taliz

        Nej, yxskaft-svaren handlar varken om att de inte förstår eller att de vill ”komma undan”. Det handlar istället om förnekelse och träskallighet. De vill helt enkelt inte ta till sig argumenten, och svarar istället med inlärda repliker. Det är förövrigt just det hela artikeln ovanför handlar om.

        Cykling är förövrigt precis lika detaljreglerat som biltrafik.
        Du skall följa i stort sett samtliga regler som bilister gör.

        Problemet är att det är betydligt enklare att följa alla regler som bilist, eftersom infrastrukturen är byggd efter bilens förutsättningar. Du behöver sällan använda mer än reptilhjärnan för att köra bil. På cykel måste du däremot vara betydligt mer uppmärksam och ibland verkligen tänka till för att förstå hur du skall göra, då infrastrukturen för cyklister är, snällt sagt, ett haffsverk.

  • AndreasD

    Bra skrivet Christian! …jag har i flera år försökt driva frågor genom att ha egen kontakt med politiker, trafikkontoret etc – inte alls på samma nivå som ni förstås men ändå att man försöker dra ett strå till stacken. Upplever ni – och alla andra härinne – att de faktiskt börjar bli svårare att få genom saker och ting. Alla svar man får nu från berörda myndigheter och politiker är mer varmluft än ngnsin och jag börja bli väldigt uppgiven, Med den takt som förändringar sker inom att få en cykelbana som är rak, utan is, utan potthål, utan grus, utan lyktstolpar, utan att den försvinner plötsligt så kommer jag aldrig få uppleva en cykelinfrstruktur som man faktiskt kan kalla är cykelvänlig. Jag tycker faktiskt att våra ”önskemål” inte är så stora egentligen – varför skall det vara så svårt?

    Negativ och deprimerad är bara förnamnet…

  • Johan

    Bästa jag läst på mycket länge!

  • Pingback: Lite mer om ”motorvägar” | Cyklistbloggen()

  • Fredrik Jönsson

    ”Halmgubbe” har jag nyligen lärt mig är det nysvenska begreppet.

  • knight22

    Jag vet inte riktigt om vi menar samma sak men i min värld är cykelmotorvägar något positivt:

    • Förutom att just ordet ”motorväg” blir lite löjligt för cyklar, så passar en bilmotorväg dåligt i innerstan.

      När man talar om ”Motorväg” pratar man ofta om en väg med minst två fält i vardera riktning, helt separerade av en mittremsa. Alltid planskilda korsningar och få av- och påfarter. Hög hastighet. Något som man använder för att snabbt ta sig långa sträckor.

      I innerstan behöver många människor komma till många olika platser – därför måste anslutningarna vara många till vägen. Det gör det svårt med fysisk indelning mellan de bägge körriktningarna, och att alltid ha planskilda korsningar.

      De är därför i princip irrelevanta i en tätortsmiljö.

      Däremot är behovet av raka, välplanerade och breda cykelvägar lika stort som för bilar. Historiskt har det varit få problem med att tillgodose privatbilisternas behov. Idag har de (eller vi, jag kör bil också) breda, raka fina vägar i innerstan, med välfungerande trafikljus och konskevent genomförda lösningar som gör dem lätt att förstå och förutse.

      När jag kör bil i innerstan är vägbanan aldrig smalare än mitt fordon, jag behöver sällan runda fasta hinder i vägen, som till exempel planterade träd, lyktstolpar, busshållplatser, eller vara beredd på att vägen plötsligt försvinner helt.

      Det ”vi” cyklister pratar om är att komma ikapp, inte att innerstan ska jämnas med marken för att skapa en autostrada som bara passerar genom stan. Det vet såklart trafikborgarrådet, men hon vet också att det kostar.

      Dels kostar det pengar: tex kan det handla om att man faktiskt måste flytta på träd och planteringar.

      Dels politiskt, när det handlar om att någon måste flytta på sig.

      Idag tror jag de styrande upplever att de har ”råd” med det politiska priset att flytta på en sak: parkerade bilar längs gatorna, för att ge plats åt i första hand kollektivtrafik, i andra hand cyklister.

      Ett skäl till att de tror att deras väljare inte kommer straffa dem för det är eftersom det byggs ersättningsparkeringar. ”Vi tar visserligen era parkeringsplatser på gatan, men ni får nya undergjordiska garage istället”.

      http://www.cyklistbloggen.se/2011/10/143-miljoner-per-ar-till-cykling/

      http://www.fastighetssverige.se/artikel/stockholmsk-storsatsning-r-npa-underjordiska-garage-6863/

      Eller för all del på skolgårdar: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5556997

      I praktiken handlar alltså prioriteringen inte om att ta bort utrymme, utan att förflytta det.

      Jag tror att de upplever att det finns förståelse för att ge plats åt kollektivtrafiken. Därför kommer vi se många insatser för att ge plats åt bussar.

      Däremot är jag mer tveksam till om de vågar ”betala” politiskt för att ta från privatbilismen rakt av i inerstan. Det vill säga, plocka bort vägbana för privatbilister och bygga om till cykelbanor, Därför tror jag vi kommer se många utspel om att ”de satsar på cykeltrafiken”, med exempel på satsningar i närförorterna och i förorterna istället. Där är det inte lika kostsamt att vara generös med plats, eftersom ytorna är större. Man kan helt enkelt lättare ge alla vad de vill ha.

      Och jag tror vi kommer se fler utspel om att cyklister måste lära sig att anpassa sin fart och visa tolerans (samtidigt som man slänger in ”det gäller alla, även bilister och busschaufförer”, som redan har fina gator) . Eftersom alternativet är att på riktigt ta från privatbilisterna. Och för det tror jag det saknas politisk kraft i Stadshuset

      Men vi får se.

  • Sommarcyklisten

    Kan det verkligen vara så svårt att bygga cykelbanor/-filer/-vägar/-whatever som hänger ihop; som är tydliga; som man begriper var de är & vart de är på väg; som inte tvingar en att korsa trafiken tre gånger för att ta sig 200m rakt fram; som rymmer handikappcyklar, cykelkärror, lastcyklar, ett par cyklister i bredd, osv med säkerhetsmån; där kurvor, tunnlar, utfarter, etc., inte är skymda; där man inte behöver trycka på en knapp för att få grönt (och definitivt inte en knapp som sitter till vänster om gångbanan till vänster om cykelbanan); som håller sådan kvalitet att man inte riskar att vurpa om man cyklar fortare än gångfart och har blicken riktad mot annat än körbanan; och som inte innehåller höga kanter, skarvar, gropar, gupp, dåliga lagningar, lösgrus, stenkross, och liknande så att man helst skall ha en heldämpad cross-country MTB för att kunna ta sig fram på dem?

    Med dålig infrastruktur kommer även de som försöker följa trafikreglerna att göra fel; med god infrastruktur kan man hoppas på att fler faktiskt följer reglerna och att de negativa konsekvenserna av de som inte gör det minskar.

    En gång i tiden talade man om ”bilstaden”: bilen var framtiden, framgång, frihet & modernitet (cykeln motsatsen: ngt för barn, fattiga & omoderna). Oavsett vackra ord om att cykling skall prioriteras, promenadstaden, cykelplaner, osv, är det rätt klart att det fortfarande är bilstaden som sitter i politikers, tjänstemäns, med fleras ryggmärg.

    • Krister Isaksson

      Nej det är inte svårt. Men det kräver en helt avgörande sak: utrymme. Och detta fås genom en omprioritering av stadens trafikytor. Och det är där låsningen sitter. Stora delar av den cykelinfra som byggts i Sthlm är byggd under villkoren att INTE påverka biltrafikens framkomlighet, kapacitet och parkeringsmöjligheter. Därför är cykelbanor/fält smala, därför slutar/upphör cykelbanor/fält, därför har många gånger yta tagits av gångbanor. Så länge dessa villkor råder så blir resultaten det vi upplever i dagens Stockholm. Om staden verkligen menar allvar med Framkomlighetsstrategin och Cykelplanen så går vi en annan framtid till mötes. Dock så tvivlar jag stark på att det är en framtid som vissa partier strävar efter. Det finns även starka låsningar inom Trafikkontoret.

  • E

    Mycket välskrivet! (Tänk om allt annat man läste i media var lika sakligt underbyggt) Att sätta ord på argumentationstekniken tycker jag var klockrent. Och tack för att ni avslutar med konkreta förslag på förbättringar – man ska inte bara gnälla. Återigen blir det så tydligt när man jämför cykeln med bilen, hur lika behoven är, men hur olika de bemöts av politikerna/gemene man.

  • Det intressanta är att enligt stadens egna framkomlighetsstrategi så är ju prioriteringen redan gjord – gång, cykel, kollektivtrafik och till sist bilen.. så det borde väl inte vara så svårt?

    Får inte en bred cykelbana och två körfält plats, ta en titt på framkomlighetsstrategin – cykelbanan går före bilen. Så enkelt är det.

    Och om attityden löser trängseln så borde väl inte Failbifart Stockholm heller behövas? 😉